FA(C)TIVISM: SIZEISM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ulrika Dahl har länge skrivit om dem/oss: fetmaaktivisterna. Jag och Rissen har länge försökt sammansluta oss själva och flera med oss: FAT ACTIVISTS UNITE. Kom med i fett-teoretiserandet/vältrandet. Snart, snart i konkret form!

http://www.naafa.org/fatf/
http://en.wikipedia.org/wiki/Sizeism
http://www.bigfatblog.com/

DONT GIVE UP

Och jag svarar Kakans/Leas artikel:

Som svar på den artikel jag skrev i slutet av juli har diverse respons inkommit. Allt från värdekonservativa grupper som vill bevara ?klassiska dygder? till läsare som tycker att artikeln var det lägsta i tidningens historia. Nu från radikalfeministiskt håll. Kakan Hermans­son och Lea Honorine poängterar vikten i att hålla sina intersektionella maktperspektiv i minnet. I detta kan ? och bör ? vi förenas.
                      

I sexualitetsdiskussioner finns alltid de som vill yrka för moralen. De som tycker att vi ska börja ligga mindre med personer som vi inte vill gifta oss med. Sedan finns det de som blir personligt förnedrade av andras utvik/poseringar/låtar med sexuella undertoner. Det handlar dels om magkänsla och dels om maktperspektiv. Dessa två bör inte förväxlas; magkänslan måste ifrågasättas. Är det nödvändigtvis fel med kräksex för att någons direkta känsla är äckel? Är det nödvändigtvis fel med rape-play mellan två vuxna personer även om tematiken anknyter till sexualiserat våld? Vem har rätten att säga att detta är fel om de delaktiga inte tycker det? Frågan är ungefär densamma som om huruvida Dunka mig gul och blå verkligen är kvinnofientlig utifrån att någon begär någonting som kan ses som problematiskt. Att sedan mena att låten handlar om en kvinna som blir påsatt samtidigt som slagen gul och blå, ser jag som att misstolka en text med flit.

 

Problemet med att besvara artikeln är att debatten här förs utan särskiljning. Debatten om slampan och debatten om horan är inte samma debatt även om frågan om skam och fina/dåliga flickor återkommer. I artikelns uppräkning av vilka som enligt Rubins mall faller åt sidan finns det ingen värdering. Bara detta korta: de har ? enligt föreställningen om god sexualitet ? lägre värde. En hora är en person som säljer sex. En torsk är en person som köper sex. En slampa är enligt gängse beskrivning en person som har (tillfälligt) sex med ett flertal personer: partners, vänner, okända. Prostitution är en annan diskussion med andra lösningar. Sociala nätverk, fackliga sammanslutningar, säkra arbetsplatser. Vem pratar om prostitutionens fördelar? Inte jag.

 

Författarna skriver att mitt recept är att '?ta tillbaka? ord som aldrig tillhör oss!' Förvisso tillhörde de aldrig oss, men de har tillskrivits oss genom århundranden. Vi har gått i horluvor och i nedspottade kläder. Vi har blivit kallade hora och det här är det enda sätt jag ämnat skriva om yrket som sådant ? hur det är möjligt att förnedra någon (slampan) genom att förnedra någon annan (horan). I det panelsamtal som hölls under årets Stockholm Pride sa Linn Ohlsson ? en av deltagaran och en av initiativtagarna till Vägra Kallas Hora-kampanjen - att hon en gång behövde den kampanjen. Att det var viktigt att hävda att hon inte skulle behöva bli förnedrad på så sätt. Men någon gång efter det frågade hon sig varför någon annan skulle ha makten att förnedra henne genom det ordet, och valde istället att göra det till sitt. På så sätt även andra med henne. Genom att kalla oss slampor/horor/bad girls benämner vi oss som det vi ses som i ett försök att föregå de som vill förnedra oss.

 

Vidare skriver Honorine och Hermansson: ?Utan maktperspektiv förs inte kampen framåt?. Att glömma olika perspektiv har gjorts många gånger. Inte sällan av radikalfeminister. Det är en självklarhet att vi aldrig får tillåta oss att glömma makten, strukturerna. Den så kallade (sex)radikala rörelsen riskerar att bli intet annat än ett liberalt projekt som inte ser att strukturerna fortfarande finns kvar emedan vi yrkar vår rätt att utöva övergrepp om vi inte till en början erkänner risken. Risken att allting försöks legitimeras genom att påstå att de sker med alla inblandades vilja (läs: everything goes). Nyliberal är ett skällsord och subkultur är en grupp som samtidigt befinner sig både utanför och inom majoritetssamhället. Oavsett om de till viss del kan skapa sina egna moraliska regler och koder så måste de förhålla sig till den övergripande strukturen och normerna. Den intersektionella analys som Honorine och Hermansson efterlyser är eftersträvansvärd. Lägg till funktionalitet, pigmentering och ålder, för all del. Och låt oss inte tro att slampigheten är lika möjlig oberoende av geografisk plats. Jag vet personer som åkt till andra städer för att kunna hångla runt, eftersom att det som sägs om dem efteråt skulle bli för jobbigt i deras egen ort. Låt oss inte tro att de möjligheter till att ens vara ickeheterosexuell eller för all del flersam som till viss del finns (om än inte juridiskt) inom urbana miljöer finns ute på landsorten. Ja, det är en priviligierad grupp som har möjlighet att välja. Men på vilket sätt gör det valet sämre? Möjliggör inte vi som kan ? och faktiskt vill ? också en identifikation för andra?


PROMISCOUS GIRL I WANT YOU ON MY TEAM

Under årets Stockholm Pride modererade jag Queermaffians panelsamtal om Slampighet som feministisk strategi. Utöver den oväntade uppslutningen (jag chansar på mellan 200 och 300 pers) så blev det ett kort men bra samtal mellan Maria Lönn (femme-aktivist som skrivit bland annat sin B-uppsats om Slampighet vs kyskhet som feministisk strategi), Carin Franzon (grundare av stoltaslampor.org samt aktiv inom nätverket PostPorn), Linn Ohlsson (medskapare till Vägra Kallas Hora-kampanjen) och Leo Nordwall (relationsanarkistaktivist).


Någon vecka innan Pride mailade Arbetaren mig och bad mig skriva en debattartikel på ämnet. Ämnet blev plötsligt snabbt belyst på ett sätt som pro-con-sexarbetardebatten också blivit men som en oklar reaktion och blandning av slampighet/hora som yrke som är svår att formulera. Lea Honorine och Kakan Hermansson har skrivit ett svar på artikeln och nu är det upp till mig, eller någon annan att göra detsamma. För risken ligger alltid i att glömma bort strukturen när vi talar om individens rätt att - till exempel - slampa. Att komma ihåg är att allting också sker inom ramarna för hur samhället ser ut och den sexuella skam som blir pålagd slamporna/tjejerna/hororna, men kan vi avfärda medelklassigheten extra mycket när subkulturella - här queerfeministiska grupper - vill ifrågasätta (sexuella) normer?


Ett svar som snarare faller in under personangrepp/personlig kränkning finner vi här. (men enligt mig och de värderingar jag har så tycker jag att det är en bra sammanfattning och en uppvärdering. Syfte och mottagande är sällan detsamma). Gustafsson skriver:

Kerstinsdotter bygger artikeln på att det är en patriarkal- eller
normalitetetskonspiration som ligger bakom vissa radiostationers
ovilja att spela den omtalade dunka mig gul och blå-låten.
På samma sätt som vi förtrycker bögarna och flatorna med tillmälen,
så förtrycker vi tjejer som fritt vill knulla runt med epitet som
luder och hora. Det är delar av samma problemkomplex, menar
Kerstinsdotter. Så hon propagerar i artikeln för några, åtminstone
för mig, obskyra kampanjer:


Kampanjerna som åsyftas är Våga Vara Hora samt stoltaslampor.org. Våga Vara Hora skämttipsas jag och Anders Wallner att engagera oss i från Akademin för klassisk kulturkritik. Det Anders skrivit om var den mycket underliga eller snarare chockerande skrivelsen från moderat håll om att ungdomar borde sluta ligga att vara kär - om knullkompisar och hela diskussionen påminner till mångt och mycket om vad som talades om när jag var i högstadieålder. Sexualmoral/iserande har alltid varit i ropet. När argumentet varför den så kallade slappa attityden till sex skulle vara dålig är: sjukdomar så är det som Alexander Chamberland skriver i kommentar till ovanstående blogg;
Ja, könssjukdomar är ett problem, men lösningen heter snarare ?använda kondom? än ?var avhållsam?.

Utöver denna inveckling skrev Åsa Linderholm en mycket intressant artikel rörande klassaspekt som frågan om vem som kan och vem som inte kan tas på allvar i egenskap av slampa - om Carolina Gynning kontra Linda Rosing. Angeånde denna och även panelsamtalet träffade jag Åsa Mattson för en intervju.
I Arenas nya nummer har Karolina Ramqvist skrivit en artikel om slampighet där Carina Rydbergs fantastiska artikel om Frida Muranius-diskussionen citerats.


Frågan är fortfarande om slampigheten är den feministiska strategin eller feminismen i ryggraden strategin för att ta sin plats, ta sin rätt att slampa. Jag säger att det är en blandning. Men oavsett vilket som är fallet är det oerhört tydligt att ämnet faktiskt fortfarande är tydligt brännbart. Vänstern som kallar oss liberalister och konservativa som kallar oss könssjukdomsspridare (Kolla förresten in AMOSO.) Vi har inte sett slutet på slamporna eller på debatten.