DONT GIVE UP

Och jag svarar Kakans/Leas artikel:

Som svar på den artikel jag skrev i slutet av juli har diverse respons inkommit. Allt från värdekonservativa grupper som vill bevara ?klassiska dygder? till läsare som tycker att artikeln var det lägsta i tidningens historia. Nu från radikalfeministiskt håll. Kakan Hermans­son och Lea Honorine poängterar vikten i att hålla sina intersektionella maktperspektiv i minnet. I detta kan ? och bör ? vi förenas.
                      

I sexualitetsdiskussioner finns alltid de som vill yrka för moralen. De som tycker att vi ska börja ligga mindre med personer som vi inte vill gifta oss med. Sedan finns det de som blir personligt förnedrade av andras utvik/poseringar/låtar med sexuella undertoner. Det handlar dels om magkänsla och dels om maktperspektiv. Dessa två bör inte förväxlas; magkänslan måste ifrågasättas. Är det nödvändigtvis fel med kräksex för att någons direkta känsla är äckel? Är det nödvändigtvis fel med rape-play mellan två vuxna personer även om tematiken anknyter till sexualiserat våld? Vem har rätten att säga att detta är fel om de delaktiga inte tycker det? Frågan är ungefär densamma som om huruvida Dunka mig gul och blå verkligen är kvinnofientlig utifrån att någon begär någonting som kan ses som problematiskt. Att sedan mena att låten handlar om en kvinna som blir påsatt samtidigt som slagen gul och blå, ser jag som att misstolka en text med flit.

 

Problemet med att besvara artikeln är att debatten här förs utan särskiljning. Debatten om slampan och debatten om horan är inte samma debatt även om frågan om skam och fina/dåliga flickor återkommer. I artikelns uppräkning av vilka som enligt Rubins mall faller åt sidan finns det ingen värdering. Bara detta korta: de har ? enligt föreställningen om god sexualitet ? lägre värde. En hora är en person som säljer sex. En torsk är en person som köper sex. En slampa är enligt gängse beskrivning en person som har (tillfälligt) sex med ett flertal personer: partners, vänner, okända. Prostitution är en annan diskussion med andra lösningar. Sociala nätverk, fackliga sammanslutningar, säkra arbetsplatser. Vem pratar om prostitutionens fördelar? Inte jag.

 

Författarna skriver att mitt recept är att '?ta tillbaka? ord som aldrig tillhör oss!' Förvisso tillhörde de aldrig oss, men de har tillskrivits oss genom århundranden. Vi har gått i horluvor och i nedspottade kläder. Vi har blivit kallade hora och det här är det enda sätt jag ämnat skriva om yrket som sådant ? hur det är möjligt att förnedra någon (slampan) genom att förnedra någon annan (horan). I det panelsamtal som hölls under årets Stockholm Pride sa Linn Ohlsson ? en av deltagaran och en av initiativtagarna till Vägra Kallas Hora-kampanjen - att hon en gång behövde den kampanjen. Att det var viktigt att hävda att hon inte skulle behöva bli förnedrad på så sätt. Men någon gång efter det frågade hon sig varför någon annan skulle ha makten att förnedra henne genom det ordet, och valde istället att göra det till sitt. På så sätt även andra med henne. Genom att kalla oss slampor/horor/bad girls benämner vi oss som det vi ses som i ett försök att föregå de som vill förnedra oss.

 

Vidare skriver Honorine och Hermansson: ?Utan maktperspektiv förs inte kampen framåt?. Att glömma olika perspektiv har gjorts många gånger. Inte sällan av radikalfeminister. Det är en självklarhet att vi aldrig får tillåta oss att glömma makten, strukturerna. Den så kallade (sex)radikala rörelsen riskerar att bli intet annat än ett liberalt projekt som inte ser att strukturerna fortfarande finns kvar emedan vi yrkar vår rätt att utöva övergrepp om vi inte till en början erkänner risken. Risken att allting försöks legitimeras genom att påstå att de sker med alla inblandades vilja (läs: everything goes). Nyliberal är ett skällsord och subkultur är en grupp som samtidigt befinner sig både utanför och inom majoritetssamhället. Oavsett om de till viss del kan skapa sina egna moraliska regler och koder så måste de förhålla sig till den övergripande strukturen och normerna. Den intersektionella analys som Honorine och Hermansson efterlyser är eftersträvansvärd. Lägg till funktionalitet, pigmentering och ålder, för all del. Och låt oss inte tro att slampigheten är lika möjlig oberoende av geografisk plats. Jag vet personer som åkt till andra städer för att kunna hångla runt, eftersom att det som sägs om dem efteråt skulle bli för jobbigt i deras egen ort. Låt oss inte tro att de möjligheter till att ens vara ickeheterosexuell eller för all del flersam som till viss del finns (om än inte juridiskt) inom urbana miljöer finns ute på landsorten. Ja, det är en priviligierad grupp som har möjlighet att välja. Men på vilket sätt gör det valet sämre? Möjliggör inte vi som kan ? och faktiskt vill ? också en identifikation för andra?


Kommentarer
Postat av: Linn

Jäkligt bra text Reeebec!

2007-09-01 @ 10:31:41
Postat av: Anfield

mycket bra, ja. you go!

Postat av: c

i love you!

2007-09-06 @ 11:58:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback