FAT KIDS NEVER FANTASIZE

Jag kör vidare i fett-teoretiserandet. Läs även Anfields och Kallocains inlägg.

Det handlar om fett. Det handlar om feta kroppar men som alltid - egentligen - om normativa kroppar. Jag har kallat det storhet, det är bättre på engelska: largeness. Det handlar om att det hamnar i - som ovanstående skriver - att positionera sig som annorlunda, sundare, bättre. Det finns så mycket personligt i att tvingas lyssna på personer som pratar om fettäcklet, som pratar om fett på ett sätt där vi ska enas i hur sjukt det är, hur äckligt det är. Läs: hur det skvalpar/dallrar/hänger.

Det finns så mycket moralism i fettet, bakom sundhetsdiskursen. Nu kommer jag inte ihåg vem som sa det/skrev det, men det handlade om hur alla alltid säger att VI FETA är sjuka(re) än smala. Att hälsan ligger i den fettlösa kroppen. Men att den här personen med all sin fett var helt frisk. Inga problem, whatsoever. Men det är inte det jag vill handla om just nu.

Så länge sundhetsdiskursen är hegemonisk är det också okej att köra över - rakt över - alla (oss) med erfarenheten av fett. Det är svårt nog att skriva det - alla OSS. Det är svårt att göra det personligt, men det är dumt att låta bli att synliggöra att vi är på riktigt. Det handlar inte om OSS, det är inte okej om VI inte är med. Att vara fet syns inte alltid. Du kan vara fetast i stan men vara underviktig. Fettpratet kontrollerar kroppen: allas kroppar. Och när en (läs: jag) sitter på random julmiddag och personer börjar valfritt samtal och alltid alltid alltid hamnar i kroppsstorlekar, det är så svårt att då säga "Jag uppskattar inte att ni pratar om fett på det här sättet. Jag är fet (för det handlar inte om att vara stor, jag hatar gradskillnaderna som ger en mer eller mindre existensberättigande), jag har alltid varit fet och jag har varit bulimisk". Det är som vilken klyscha som helst, Förstör inte festen, det här handlar inte om dig, du är inte stor - inte så stor som du tror. Uteslut mina erfarenheter, min skam, den kollektiva skammen som påförs den feta kroppen.

Jag tänker också på alla diskussioner om Feeders - feedees. Feeders matar och vinner erotisk njutning av att göra det, att se kroppen. Feedees matas och vinner erotisk njutning av att göra det. Det är så det sägs, jag har inget intresse av att tvivla på att det här handlar om subjekt som i förhållande till all form av dominans-relationer. Det är en form av submissiveness in excess. Men den kritik som når feedee/feeders-personerna handlar ofta om Att göra någon invalid, att upphetsas av att göra någon så fet att den inte kan röra sig, att den dör. Är inte det moralism?
Don Kulick (2005)  skriver om det i Fat - an antropology of an obsession och jag upplever den texten som så fri från moral. Läs den.

Kommentarer
Postat av: Anfield

du säger det bra. FETT bra, verkligen.

2007-02-13 @ 16:49:46
Postat av: reb

thanx anfield.

2007-02-13 @ 23:14:49
Postat av: Rissen

japp!

verkligen.

2007-02-14 @ 18:18:53
Postat av: Rissen

"Jag hatar gradskillnaderna som ger oss mer eller mindre existensberättgande". i love you.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback