THE HUMAN TRASHCANS

Jag och Alle - aka tvaa tredjedelar av scengruppen - har akt till marseille for influenser och KONTAKTKNUTAR och eventuella bandbokningar. Dagen vi kom hit at vi vad vi kunde komma over och baren var gratis. Igar gick det utfor och vi har fortfarande inte sett hamnen vi bor i. Vi har druckit ol i vipbaren med sodranpersoner och goteborgskalasetdito och foretradare for franska indieradiostationer och vidare med diverse band och idag regnar det men bakfylleskammen slar mot knaskalar och ryggen. Pa vagen hit vantade vi i munchen i fyra timmar, imorgon aker vi hem och far vanta i atta. PEPPEN. puss puss


MARRY ME

Random person på qruiser:
Att vara gift är det bästa som finns!
Alla som älskar varandra borde gifta sig.

Det skulle blir så mycket då. Jag skulle vilja gifta mig med er alla isåfall, och jag tänker mig att det eventuella syftet med giftemålet skulle fallera. Syftar personen ovan ytterst till amorösa relationer?Jag ser fram emot det fallerade.

ALL THE DRAMA HAS CHANGED

Jag försöker boka en biljett till Marseille och det tar timmar, men det finns inga flyg och inga hotell och inga pengar på kontot. Jag vet inte vad som väntar. Inflyttningsfest i Annalindalens gruppboende; mingel och sojakorv och hockeyspel, vinfläckar, fågelkvitter i väntan på tunnelbanan, läppstiftsmärken när jag vaknar upp.

TO LET ME DREAM OF YOU

Sexradikalen i mig skäms av den sexuella skammen och jag vaknar med kuken på golvet och skammen i halsen jag visar det inte men när jag blir lämnad ensam i rummet gömmer jag den tyst och smärtfritt, jag bäddar om och förvånas. Jag vet inte hur gammal jag är, jag ser ragg som jag tror är jämnåriga. De är trettiofem. Jag bor i ett tonårsrum, jag avskyr det.

I NEVER DREAMED I NEED SOMEBODY LIKE YOU

62194-19

1. Det växer i mig, som ett barn. Innan fem gånger fem centimeter, nu sju gånger fem. Gynekologen såg ledsnare ut än jag, jag grät inte denna gång, inte en min. Jag kan ha lett. Det gjorde så bisarrt ont. Det kunde vara utomkvedshavandeskap. Det kunde, men det är det inte.

2. Det växer i mig och jag vill ge det ett namn, jag vill ta bort det, jag vill inte bli be/rörd. Kan jag ge det ett namn och ta bort det? Du kunde vara mitt barn, jag åker till Marseille och lämnar dig hemma. Anthony?

3. Poängen är att min rädsla är obefogad. Min rädsla för att flyga. I kabinen är/torde det var ett minimerat tryck. Ingen/ting spricker av det. Jag har farit, under den här tiden, till Älmhult, till Malmö. Det är en gratisresa, jag måste åka.

4. Min mamma ber mig att komma hem och jag kommer aldrig. Jag åkte på en kryssning. Jag var rädd. Jag var rädd i Malmö när vi hånglade på gatorna - de är inte mina, jag kan inte utvägarna. Jag var rädd på båten, i tax free. Jag har haft orädslan så länge, och plötsligt börjar jag bli rädd. Bakvändheten, absurditeten.

5. Jag försöker boka resan. Och hotellet. Jag ligger kvar i min säng och läser porr. Chefen ringer. Jag skäms. Det är den sexuella skammen.

6. Pippilotti Rist.

dont mind: obsession

"remember play hard to get". jag är i skogarna och lugnet infinner sig inte. Ältande 4-ever.

IT WAS THE DJUNGLE TRAIN THAT TOOK AWAY HER CHILDHOOD

Rastlösheten i kroppen: det här årets nya känsla och missnöjet över tryggheten/bofastheten vid sidan av nöjet med just densamma.

Det var i sökandet efter en Plats och ett Sammanhang - det var därför jag lämnade Linköping med klyschorna i bröstet. Trygghet finns enkom i känslan av den. För att verkligen skriva en Berättelse Om Tryggheten så gjorde jag bara ett löfte och det var att inte lämna staden förrän jag hade någonting att komma tillbaka och nu känner jag mig till viss del upprymd av det, till viss del cementerad. Att jag blir rädd och framförallt upprörd när olika personer yppar idén de bär på: att flytta / resa bort, lämna. Att jag känner mig övergiven?

Nu när jag ligger på rummet så känner jag mig stannad, pauserad och vill ommöblera / omformulera / bygga ut/om/till. Frustrationen över röran fångar mig ofta och en av de negativa delarna som jag ofta upplevde med att ha diverse mer eller mindre monogama partners - hur hemskt det än låter - var att det blir stökigare och att mitt rum verkligen inte har utrymme till det. Neatfreak in total disguise / denial.

Jag har en obsession som handlar om just Platser och en tvångsmässig relation till de [platser] som varit. Att jag rekonstruerar mina gamla hem, alla platser där jag bott, alla rum. Jag har minst femton. Om jag verkligen inte kan sova kan jag teckna dem, jag har ett skissblock vid sidan av sängen. Och att jag nu vill någonstans, att jag inte vet vart.

WE COULD SEND LETTERS

Jag var på en arbetsintervju och den obefintliga inneboende käckheten kompenserades med till jobbet passande klädsel (inte bara svarta kläder, proper men moveable) och jag fick gå igenom förnedrande tester. Att sortera efternamn i alfabetisk ordning på tid; att sortera vägnamn, ortsnamn, efternamn. Sedan ljög jag om huruvida jag ville gå tillbaka till akademin eller inte. Jag sa inte. Jag åkte och såg Beverly Skeggs och insåg där och då att det var just vad jag ville. Och så snart som möjligt.

AS U TURN 2 GO

1.
Jag tänker på Reykjavik. På huset med djuren (Cirkus), att dricka öl till klockan är fem till vardags, på backen ned mot staden och den tacky gaypuben där vi lurade in helylleheteron. Och vegrestaurangen uppe på backen, på antikvariaten med religiös kitsch och på skivbutiken.
2.
Jag tänker på Ho Chi Mihn, på min syster och min bror och min pappa, framförallt. Jag känner resfebern men är så rädd över att göra det fel. För att vara kolonial, för att utnyttja min vithet och min medelklassighet och för att förstöra världen och ozonlagren genom den där flygresan. För hur många anställda som finns i min pappas hus, för hur vanligt det är där. På om det är bättre eller sämre att de är vietnameser än om de vore engelska au-pairer etc. Att det är ett gated community och att allt finns där. Saigon City Parkway. Jag stannar kvar och jag vet inte om det här är en bättre lösning. 

THE SUBURBS ARE KILLING US

Det brinner i knutarna; brinnande bilar och när den sprängs så blir det bara något ljusare. Vi finner oss i besvikelsen över att det inte är storartat som i alla likserier vi brukar se - varför är det inte så AFKB? Jag ringer 112 för första gången. Det tar tid innan svar.

Det är nu vi kunde förstå att vi bor i förorten och det tar alldeles för lång tid innan brandkåren kommer och jag tänker på blattepojkar i Norsborg som ber vänner som inte bryter att ringa 112 när deras vänner håller på att dö. (Det är ingen idé, det tar för lång tid när vi ringer, förra gången tog det 40 minuter) Jag tänker på känslan av maktlöshet. Jag tänker på erfarenheter av rasism och ras som ett jävla ord som är omöjligt att säga men så jävla nödvändigt.