IT WAS THE DJUNGLE TRAIN THAT TOOK AWAY HER CHILDHOOD

Rastlösheten i kroppen: det här årets nya känsla och missnöjet över tryggheten/bofastheten vid sidan av nöjet med just densamma.

Det var i sökandet efter en Plats och ett Sammanhang - det var därför jag lämnade Linköping med klyschorna i bröstet. Trygghet finns enkom i känslan av den. För att verkligen skriva en Berättelse Om Tryggheten så gjorde jag bara ett löfte och det var att inte lämna staden förrän jag hade någonting att komma tillbaka och nu känner jag mig till viss del upprymd av det, till viss del cementerad. Att jag blir rädd och framförallt upprörd när olika personer yppar idén de bär på: att flytta / resa bort, lämna. Att jag känner mig övergiven?

Nu när jag ligger på rummet så känner jag mig stannad, pauserad och vill ommöblera / omformulera / bygga ut/om/till. Frustrationen över röran fångar mig ofta och en av de negativa delarna som jag ofta upplevde med att ha diverse mer eller mindre monogama partners - hur hemskt det än låter - var att det blir stökigare och att mitt rum verkligen inte har utrymme till det. Neatfreak in total disguise / denial.

Jag har en obsession som handlar om just Platser och en tvångsmässig relation till de [platser] som varit. Att jag rekonstruerar mina gamla hem, alla platser där jag bott, alla rum. Jag har minst femton. Om jag verkligen inte kan sova kan jag teckna dem, jag har ett skissblock vid sidan av sängen. Och att jag nu vill någonstans, att jag inte vet vart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback