THE SUBURBS ARE KILLING US

Det brinner i knutarna; brinnande bilar och när den sprängs så blir det bara något ljusare. Vi finner oss i besvikelsen över att det inte är storartat som i alla likserier vi brukar se - varför är det inte så AFKB? Jag ringer 112 för första gången. Det tar tid innan svar.

Det är nu vi kunde förstå att vi bor i förorten och det tar alldeles för lång tid innan brandkåren kommer och jag tänker på blattepojkar i Norsborg som ber vänner som inte bryter att ringa 112 när deras vänner håller på att dö. (Det är ingen idé, det tar för lång tid när vi ringer, förra gången tog det 40 minuter) Jag tänker på känslan av maktlöshet. Jag tänker på erfarenheter av rasism och ras som ett jävla ord som är omöjligt att säga men så jävla nödvändigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback