VI SKA SYNAS OCH HÖRAS. VI ÄR VÅR EGEN FÖRÄNDRING.

En attack mot en av oss är en attack mot oss alla.

Det finns inte så mycket mer att säga än att det är så jävla awkward att ta stegen in på Huset och se blommorna.

Det finns inte så mycket mer att säga än det
SEDLIGHETSROTELN säger eller någon random kommentar om hur jävla korkat det är att polisutbildningen tar ut hatbrottsutbildningar eller ilskan, en generell.

Det finns inte så mycket mer att säga än vi är så jävla viktiga i allt vi gör, att vi finns.

Vi agerar mot gränsdragandet mellan vem som är offer och vem som är förövare. Vem som är rädd och vem som är trygg. Ett vi som ska försvaras, ett dem att försvara oss mot. Vi byter systerskapstanken mot queer solidaritet. Mot ilska och hat och kärlek.

Att QFSF-gruppens ryggar är starka och tåliga och piskade och att det är en del av den jävla vardagen.

Att alla platser är märkta av hat. Att det är så mycket sorg och så mycket hat i våra berättelser.

Vi tar oss härmed rätten att bestämma över våra egna kroppar och liv. Vi definierar själva vad som är förtryck för oss. Vi definierar oss själva. Tycker vi att detta behövs, så behövs det!

På fredag i Göteborg, QFSF STHLM på HBT-GBG, Världskulturmuseum. 17.30. Kom

TIE ME UP

Igår var jag på Sex med RFSU - Ömhet i dubbel bemärkelse, ett panelsamtal om BDSM och identitetsbegrepp kontra praktik och slogs av frågan Kan en vara både feminist och BDSM-utövare och alla var såklart eniga men Ylva-Maria Thompsons förslag var käckt att "Om man är tjej kan man desutom passa på att spela den dominanta rollen och blablabla". Och hela den feminstiska problematiken handlar svårligen om det utan snarare om att vara  undergiven bio-kvinna och tända på dominanta bio-män. Det är det som är svårt att kombinera. En vill vara UG för det är det en gillar men samtidigt vet en att det inte är helt okej enligt många. Jag ställde aldrig frågan, jag fick inget svar.

Den andra konversationen vi hamnade i, i publiken, rörde säkerhetsord. Som jag förstod det och som jag också tänker mig det hela är det oerhört obehagligt om det enda som lystras till är det säkerhetsord som är antaget. Någon ville inte ens anta säkerhetsord av den anledningen, motiverat med att det måste ske någon form av övrig avläsning också. Och självklart måste det ske en avläsning och jag kan tycka att det är väldigt problematiskt att dominera personer som till exempel säger Nej som en del av leken, för att ett nej är ett nej är ett nej i all oändlighet. Och då är det en lättnad att veta att det finns andra sätt att avsluta saker, ord som inte får missbrukas: stopp, tex.


AGEFUCK

Vi talar i telefon. Det är många mil mellan oss. Det är många numeriska år mellan oss och jag är medveten om det men jag har låtit bli att nämna det länge.

Det spelar ingen roll men hn kanske tycker det.


Det finns alltid många saker jag inte vågar säga i erfarenheten av att när ålder nämns så finns ålder men nämns inte ålder finns den/det (hindret) fortfarande och i vissa fall har ålder gjorts till en avgörande faktor för huruvida jag är lämplig/intressant eller inte.

Inom ramen för vad jag inte vill/alltid vågar tala om är allting som kan avfärdas som någonting hn (jag) gör för att hn (jag) är ung. Det är flersamhet, det är osäkerhet, det är rädslor, paranoia, det är minnen och saknad. Jag är osäker på om de imaginära andra tänker som jag, eller inte, men ibland får jag rätt.

- Jag har även svårt att tala om det, och om jag ska vara ärlig handlar det om att det är en sådan sak som jag tänker att andra tänker att jag tycker för att jag är ung.
- Tror du? Jag har inte tänkt på det på det viset.
- Jo, till viss del kanske jag skapar mig själv som förnedrad men det är inte ovanligt att det händer heller.

En vecka efter och hn berättar att hn talar om situationen, att de som lyssnar avfärdar dels relationen som sådan dels flersamheten. Med referens till min låga ålder.

Att inte erkänna en numerisk/fysiskt reell ålder: är det att vika för normen att ålder är relevant eller är faller det inom agefuck?

GET A LITTLE BIT CLOSER / NOW / JUST A LITTLE BIT

Jag har hamnat i en revival av gymnasiet. Jag vakar nätter och tänker på hur jag hade kramp i vaderna och vaknade flera gånger varje natt och till slut grät och somnade av utmattning. Förra året skrev jag uppsats och jobbade med Pride och hade en mer eller mindre mono relation, etc. Stressen var större och jag trodde (sic!) att jag hade battlat ångesten 4ever. Liar liar pants on fire.

Jag deltog i en intervjuundersökning: en kvalitativ studie. Det var katastrofalt men det fick mig att vilja gå in i väggen/akademin igen: ålderismuppsatsen som jag på något sätt ska få in under genus då jag inte väntar mig att någonsin vilja läsa etnologi igen (för vilket är syftet med det?). Jag vill skriva om erfarenheter av åldersskillnader i nära relationer (vänskaps amorösa a/sexuella.

Dagens ångest hamnar i liknelser med vädret. Mulet och svettigt och svalt. Totalt meningslös och dämpas med gin & tonic alt cigaretter och kuk.

FAT GIRLS / Is Fat Still a Feminist Issue?

Mina fetteoretiserande kumpaner fortsätter överösa mig med tips och samtalsämnen. Här är det hetaste:

-------------------------------------
Den 21 och 22 maj gästas Centrum för genusstudier av Elspeth Probyn från Australien. Elspeth är professor i genusstudier vid universitet i Sydney.Hon kommer att hålla en öppen föreläsning i seminarierummet B479 den 22 maj kl 10 med följande rubrik:

Is Fat Still a Feminist Issue?

We are now seemingly facing a global epidemic of youth obesity. In this paper I offer an analysis of what 'globesity' might mean. I then attempt to provide a feminist cultural studies perspective on how to address the rhetoric and the realities of youth obesity. This, I argue, entails going beyond the limited ways in which the politics of representation has been used within feminism to argue for 'acceptance'.

-----------------------------------------

PIC.

Jag går igenom gamla bilder och drabbas inte av nostalgin utan av hatet mot att jag aldrig stängde dörrarna i tid. Jag raderar bild efter bild och det är egentligen mest sorgligt. Att nöja sig över är att det går framåt. Och att förundras över är hur alla kan bli snyggare hela tiden.

BE THERE OR BE [ ]

Kommande:
1.
IDYLL. Jag svidar om och spelar hits 4 kids den 26 maj. Pop först men namely dirty electro när dansen och fansen börjat, blandat med sassy & classy hits.

2. QUEERFEST, GBG. QFSF läser manifest och diskuterar varför vi behöver queerfeministiskt självförsvar, på vilket sätt  vi ska ta över världen. Jag peppar men behöver någonstans att bo.

3. SAIGON CITY PARKWAY. Jag har bokat en förmodad tid/månad till Ho Chi Mihn och min pappa ringer i genomsnitt tre gånger i veckan. Det har inte hänt sedan jag bodde i älmhult och det koloniala samvetet sätter in när planen på att sy kostymer dyker upp. Att det finns en chaufför och en maid och en som lagar maten.

4. Allt annat.

VI ÄR BARA VANLIGT FOLK SOM TYCKER OM ATT RÖKA HOLK

Bögtrion låg i gräset i fatbursparken och det ramlade in en demo med parollen ovan samt slagord som /Jag tycker om att röka på/. Den frustrationen jag känner inför det hela vet inga gränser. Okej, knark, jag kunde inte bry mig mindre och jag känner mig ofta som den med mest dubbelmoral när jag uttalar mitt nej som inte heller är ett konsekvent nej utan ett drogromantiserande nja/kanske/ibland.

Poängen är inte heller min inställning till ämnet utan hur frustrerad jag blev av att se så många gå i den demon, det var minst tre gånger så mycket som förra årets IDAHO-manifestation. Jag brukar skämmas över att inse att jag nästan bara engagerar mig i saker som mer direkt rör mig själv (läs: hbtq) men det finns inga ord för hur mycket jag tyckte / tycker att de isåfall borde skämmas, att det här är direkt irrelevanta saker att lägga ner sin tid och sitt engagemang på.

THE SOFT PINK TRUTH

Det är nu två veckor sedan operationen. Jag blev tillsagd att inte ha sex och då uttryckligen ingen form av sex, på tre veckor. På pappret jag fick hemskickat stod det dock att det skulle väntas tills blödningen slutat. Det framgick dock inte varför, om det var infektionsrisk eller såren/ärren/stygnen/fashian. Det tog ungefär en vecka för blödningen att sluta och sedan har jag inte haft så ont men jag både sprang, dansade och låg ändå, två gånger. Och efter det har det gjort så himla ont. I flera dagar, det är som att det inte vill gå över. Det är som den gamla hederliga dängan att synden straffar sig själv. Sodomit.

ALL I WANT IS A GRIZZLY BEAR

Det tätnar och snart har jag fullt upp men tar inte tag i mitt liv, det är sjukskrivningen jag måste gräva mig upp ur, den gick ut i fredags nu har jag ett hål i magen och jag får inte knulla dansa springa men gör det ändå alltsammans. I fredags kraschade vi festen och stannade kvar till fyra när alla andra gått hem. Vi öppnade hattskåpet och dansade till 60-talssamlingar, rökte vattenpipa och svettades. När vi gick hem genom Rågsved och Hagsätra var det ljust och jag var nykter. Dexofen, jag har fått sluta med voltaren.

Magkatarren ger mig två saker. Ett: ont, två: goda råd. Alla vet allt. Jag vet inget. När andra bestämmer så slipper jag stå för vad jag behöver göra. Till frukost läser jag om det franska presidentvalet och jag är rädd för att läsa på
dn.se. Sedan gör jag det och det är ett skämt, ett nederlag, ett helvete.

Fortfarande är det fettteoretiserandet som kommer att bli min dag. Idag funderar jag vidare på en ny karriär.