DAG -7: DEN SJÄLVGODA DISKURSEN

Vi har seminarium på "Den andra i genusvetenskapen" om muslim feminism och de självgoda kommentarerna: "Det här är basalt, man vet ju redan allt det här" angående att decentralisera islam/muslimer och att ifrågasätta den orientalistiska essentialiseringen av desamma viner i rummet.

Kommentar som jag aldrig sa:
1. - Vi läser en klassikerkurs, var glad att du "vet allt det här". Det är en anledning att de blivit klassiker, att de är välanvända.

2. - Intressant, att du trots att du "vet allt det här" har utbrustit "Men jag tycker att det är väldigt intressant, i min läsning, att jag känner igen mig så mycket!" No shit, förvåningen är stor. Tänkte du att det var den hemliga muslimska kvinnans verklighet som du inte kunde relatera till eftersom att hon är världsannan?

3. - Kul att du just precis gjort att de som inte förstår allting inte kommer att kunna ta plats i det här rummet. Kul att du tror dig veta allting, med tanke på att du förmodligen - liksom jag och resten av oss - är uppvuxna i ett rasialiserande samhälle med stark islamofobi.

4. - Du säger "Man vet ju allt det här, vi är ju uppvuxna i den postmoderna teorin och vet att alla muslimer inte är likadana" och det är ju intressant att du har vuxit upp på ett postkolonialt universitet under 90-talet för där jag växte upp så hyllades fortfarande Inte utan min dotter och lades fram som Sanning på hur muslimska män ÄR. När jag växte upp var arabtalande (om de ens var det) män med skägg var starkt ifrågasatta, kvinnor i chador var ännu starkare ifrågasatta, kvinnor i hijab var starkt ifrågasatta. Inte för att jag då visste skillnaden. Kanske jag inte ens träffade några. Konstigt att du aldrig någonsin kan erkänna för dig själv att du aldrig i hela ditt liv trott att muslimsk man=livsfarlig eller muslimsk kvinna=förnedrad, att närvaron av en huvudduk aldrig betytt samma sak (förtryck) eller att du varit "himla glad att vara uppvuxen i ett så fritt land som Sverige".

POOR YOU


  • VS: Välgörenhet är när man ger pengar för att man tycker synd om en person. Och jag säger inte att människor inte ska hjälpa varandra för det är inte det det handlar om. Utan det handlar om synen på gruppen av personer som välgörenhet gäller. Jag tycker att det är skillnad på välgörenhet och sponsring. Därför att om man sponsrar så sponsrar man saken, man sponsrar det personen gör. Välgörenhet är för mig väldigt negativ klang, alltså det är litet så här trycka ner-attityd. Att du kan inte klara dig själv. Och sedan tycker jag att välgörenhet kan innebära att de som är högst ansvariga, t.ex. staten inte tar sitt ansvar.

Jag sa en för mig oerhört oväntad och underlig sak som ytterst är/kan förstås som en fördom om CP-skadade personer. Jag skriver detta för att exemplifiera denna föreställning och hur "synd" det tycks om vissa personer utifrån grundval av diverse variabler. Till exempel sådana saker som CP-skador. Och att detta på alla sätt bör kopplas samman med funktionen att föra en politik för personer som inte bett om det. En politik där den som har makten att föra ordet/samla in pengarna/vara den "goda vanliga" kan solidarisera med de stackars andra. Detta som fondinsamligen (Stackars) Victoria-fonden satte fingret på en gång i tiden.

Se alltsammans på:
http://www.independentliving.org/radio/insamlingar2002.html


VAD KAN VI SÄGA?

Ett tag nu har min stora fråga varit: vad kan vi alls säga? Vilken politik kan/bör vi föra?

Frågan springer från avfärdandet av allt från sexradikalism till whatever såsom varande "medelklassfeminism för priviligierade personer". Det slår mig dels att det är oerhört enkelt att avfärda någonting på så sätt, även om det såklart är sant och av yttersta vikt att vi ser våra egna positioner (tex medelklassigheten) och ifrågasätter våra utgångspunkter. Jag vill till att börja med ifrågasätta slampighet som medelklass-kamp, men det är en annan diskussion.

Är allting som är "medelklassfeminism" en meningslös kamp? Kan vi föra någon annans kamp och om inte - ska medelklassfeministerna inte föra någon kamp alls?

Den andra frågan är: kan - och ska vi - föra en "solidaritetskamp" eller är det en ståndpunktsteoretisk "knowledge through experience" som gäller? Jag tycker inte att den identitetsbaserade politiken är en vettig uppdelning i vem som kan och inte kan föra en viss politik, men det är mer problematiskt än så. Det är som när anti-prostitutionsfeminister för sexarbetares kamp utan att lystra till sexarbetarna själva, det är som när "vi i Sverige" ska lära ut till "de i öst/syd" hur de ska göra för att bli goda och Fria. Hur gör vi? Vi sätter uppenbarligen upp tusentals osynliga hinder hela tiden och vilka är vi - till att börja med - förvänta oss att kunna bjuda in till politikens utvecklingsmöte? Politiken förs runtom världen som det ser ut nu. Vi måste lita på att "de" vet hur "deras" behov ser ut. Och att hjälpa dem som ber om hjälpen.

Det finns inga svar, men vi kan inte heller luta oss tillbaka och avfärda behov av solidaritetsarbete. Snarast kanske det handlar om utbyte av erfarenheter istället för att "vi" ska berätta för "dem" om hur de ska lyckas - underförstått, för att nå dit vi är idag.

POST-OP NEED PRESENT

62194-21

Jag önskar mig bara det här. Och en tårta.

slut slut slut

Jag är inte intresserad av att berätta Sanningen men såhär var det:

Jag gick i sjuan och hade haft fest i källaren till min mammas lägenhet. Den var på två våningar, vi hade druckit (folk)öl och hånglat och förmodligen tittat på porrfilm. Vi var ett fåtal tjejer och ett flertal killar och det var inte någon direkt urskiljning och dagarna efteråt hade vi sugmärken - alla. Jag tror att vi skrattade åt det. Men samtalen i skolan blev om huruvida det som hänt var okej eller inte. Det var andra som förde samtalen å vår räkning, om vi blev utnyttjade, om det helt enkelt inte var ok oavsett vad vi tyckte. Och diskussionen leddes in på varför vi hade pushup och om vi borde tänka på vårt rykte.