VAD KAN VI SÄGA?

Ett tag nu har min stora fråga varit: vad kan vi alls säga? Vilken politik kan/bör vi föra?

Frågan springer från avfärdandet av allt från sexradikalism till whatever såsom varande "medelklassfeminism för priviligierade personer". Det slår mig dels att det är oerhört enkelt att avfärda någonting på så sätt, även om det såklart är sant och av yttersta vikt att vi ser våra egna positioner (tex medelklassigheten) och ifrågasätter våra utgångspunkter. Jag vill till att börja med ifrågasätta slampighet som medelklass-kamp, men det är en annan diskussion.

Är allting som är "medelklassfeminism" en meningslös kamp? Kan vi föra någon annans kamp och om inte - ska medelklassfeministerna inte föra någon kamp alls?

Den andra frågan är: kan - och ska vi - föra en "solidaritetskamp" eller är det en ståndpunktsteoretisk "knowledge through experience" som gäller? Jag tycker inte att den identitetsbaserade politiken är en vettig uppdelning i vem som kan och inte kan föra en viss politik, men det är mer problematiskt än så. Det är som när anti-prostitutionsfeminister för sexarbetares kamp utan att lystra till sexarbetarna själva, det är som när "vi i Sverige" ska lära ut till "de i öst/syd" hur de ska göra för att bli goda och Fria. Hur gör vi? Vi sätter uppenbarligen upp tusentals osynliga hinder hela tiden och vilka är vi - till att börja med - förvänta oss att kunna bjuda in till politikens utvecklingsmöte? Politiken förs runtom världen som det ser ut nu. Vi måste lita på att "de" vet hur "deras" behov ser ut. Och att hjälpa dem som ber om hjälpen.

Det finns inga svar, men vi kan inte heller luta oss tillbaka och avfärda behov av solidaritetsarbete. Snarast kanske det handlar om utbyte av erfarenheter istället för att "vi" ska berätta för "dem" om hur de ska lyckas - underförstått, för att nå dit vi är idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback