WALK LIKE A MAN LIKE I KNOW YOU CAN


Att ta plats som transperson/ickeköttbög i en bögorganisation och bli kallad flata är det svåraste att tackla. Alla vill respektera att tjejer ser olika ut och könar en hela tiden (Hej tjejer!) Alla vill respektera och synliggöra ens SAMKÖNADE lustar (hej flator) och säga att det är okej genom att inte stöta på en och samtidigt tänker jag på samma sätt att de är köttbögar och onåbara. Känslan är att det är ett hundra mil långt hinder.

FAGGOTLY SPEAKING

Jag kommer nu att ställa en fråga av ren nyfikenhet och möjligvis av okunskap. Reb Kerstinsdotter, kalla mig för att sitta fast i kategoriträsket, men jag förstår faktiskt inte din identifiering av dig själv. Sexradikal genusvetarbög? Som jag trodde det var är en bög per definition en man som har sex med/blir attraherad av/kär i andra män. Har jag missat nåt? Finns det någon gräns för den egna definitionen av sig själv? Kan jag som vit kvinna kalla mig svart om jag känner mig svart/blir attraherad av svarta personer? Självklart inte tycker jag, då definitioner inte är fria från makt eller icke-makt. Jag förstår uppriktigt inte hur du får ihop det. Detta är inte menat som ett påhopp, utan en uppriktig fråga eller kalla det ifrågasättande. Svara gärna här, jag tror att det kan vara intressant för flera.
Maria 07-09-17 12:13


Maria. Det är intressant att du antar dig veta någonting om mitt kön baserat på den här artikeln. Definitioner är som du säger inte fria från makt. Vem är du att definiera mig (för det gör du uppenbarligen även om du inte skriver vad du definierar mig som)? Vem är JAG att definiera mig - använder jag här någon annans epitet och avpoliticerar det? I det här fallet, är det någon som borde fundera på basal transkunskap?
reb kerstinsdotter 07-09-21 01:04

LOVE IS GONNA SAVE US

Sexypimpinella/Violotricolor skriver: det jag vill skriva:

ur ett perspektiv kan "dunka mig gul och blå" ses som en sexistisk text, men jag tycker inte att den är det. "hon gillar att bli knullad hårt av en man, stackars henne, buhuuuu". lägg av. bara för att man ur ett strukturellt maktperspektiv är förtryckt betyder det ju inte att man som tjej kan njuta av att bli knullad hårt, eller? eller oj, var det där ett lite för nyliberalt uttalande?? vad händer om tjejen som blir knullad gul och blå blir det av en tjej? har då båda parterna internaliserat den patriarkala könsmaktsordningen där en måste vara dominant och den andra undergiven? är man undergiven för att man blir knullad gul och blå? jag undrar.

SP/VT skriver om hur löjligt det är att vi för samma kamp men spottar på varandra och om hur vi alla uppenbarligen både har tid och råd att diskutera det hela, att vi på många sätt sitter i samma båt och att vi kämpar för samma saker men inte ser/vill se det. Ja, det här med queerhet och den urbana miljön vi lever i, det är aldrig att förringa. Men generellt, det här med - för guds skull - lesbisk feminism: vem har egentligen möjlighet att stå emot normen till att börja med? Vissa positioner är inte tillgänglig i hela landet, även om det såklart finns enskilda som genomlider det hela.

Poängen: när ska vi sluta spotta på varandra? Rätten till att definiera sin egen sexualitet och att inte behöva leva under normen är väl ändock den huvudsakliga frågan inom såväl radikalfeminism som sexradikalism?

SWEET 15


Sexradikal.nu har gått i graven. Jag oroar mig för min uppsats' framtid. På två sätt: på att jag ska kombinera det hela med min nya höst-sysselsättning och ska dra alla lassen på en och en samma gång. Finns det någon vikt att tala om det som genom att bli omtalat kommer att bli synliggjort och därmed (?) möjligt? Läs: pedofili.        

STABBED MOTHER

Så sjukt sur när jag vaknar , jag har dragit in en stol till skrivbordet och börjar Studera här, hemma. Magvärk och illamående. Förkylningen lättar inte i takt med att ångesten stagnerar: jag ska skriva en hemtenta/paper om de "franska" "feministerna" och förklarar allt för Sof:

Om det pre-oidipala stadiet som återfinnes enkom via det poetiska språket där en gör sig fri från Faderns Lag, om Abjektet och om maten som det arkaiska abjektala: att emotta maten är att dels erkänna sig som annan i förhållande till modern/fadern (jmf ätstörningstematiken om anorektiska kroppen som modersförnekande) och därmed som en individ och också som dödlig och NATUR. Det abjektala är inte det äckliga, men det orsakar äckel. Det abjektala är det som hotar individen, identiteten. Liksom liket, som också är en extrembild, där det förkroppsligar allting på andra sidan om gränsen (identiteten skapas genom gränsen) och därmed abjektalt. På samma sätt torde den feta (andra) kroppen vara i det samtida samhället: där den synliggör det det inte får bli en själv och därmed ger en möjlighet att bli en själv.

Barnet i den gravida magen är också ett abjekt. Läs Aase Berg, Forsla Fett, jämför med hur det är någonting inuti. Ett någonting som samtidigt inte är någonting men heller inte ingenting. Den gravida modern är det tydligaste tecknet på mänsklighetens grundläggande paradox: att vara både natur och kultur på en och en samma gång. Den gravida kroppen eller det som växer i den orsakar därmed en abjektion som både driver och hatar på en och en samma gång.  Det sedan födda barnet skapar modern som evig, och i den primära narcissimen när jaget konstituerar sig själv genom att inse att det är särskilt från modern, söker det språket, finner enbart Faderns Lag och därmed förlorar det sig själv.

YOU ARE MY ONLY FRIEND

I juni skrev jag ett blogginlägg om monogamins vara och icke-vara. Det hela handlade om ett mycket specifikt tillfälle och en mycket arg poäng om irrationalitet i gränser. Det intressanta är hur många som fann sig i behov av att diskutera, i långa utlägg, om det hela. Alla som skrev att gränsen såklart är individuell och sattes i de specifika relationerna. Såklart. Det intressanta är hur det går en trend i vad som går att skriva och att det går att skrivas tills dess att någon tar det personligt och av okända och otaliga anledningar har flertalet av mer eller mindre närstående vänners/extended-family-personer blivit monogama på senare tid. Good for you. Jag önskar er all lycka, liksom jag önskar alla andra all lycka (så länge det inte skadar någon annan, you know the drill).

Jag har väldigt länge varit oerhört skeptisk till monogami och jag är det fortfarande. Men skepcisen handlar inte om rätt vs fel när det gäller praktik, skepcisen handlar om den förutsatta monogama normen, och det vet ni alla. Jag sysslar inte med generaliserande hat. Skepcisen är den o/tydliga indelningen i kroppens - för olika personer - o/tillåtna zoner. Hur läppar är ett orörbart område medan kinder inte är det, osv. Jag tycker sannerligen att monogami är en möjlighet och ett val: antingen utifrån en pragmatik som bygger på scenario: om inte monogami, så mår jag förjävligt, eller som ett val icke grundat på varken svartsjuka eller normalitet utan sedvanlig vilja.

Den där gränsen som jag efterfrågade. Jag är medveten om att den finns på valfri plats, vald av någon annan. Att även jag har gränser. Det är en ickediskussion. Låt oss istället ta ansvar för de relationer som vi för såsom vi väljer att föra dem.

Det var ett raljerande inlägg, det var det. Under årets Pride, på slampsamtalet, så ställde en person en fråga om huruvida ickemonogamin riskerar att bli en ny hegemonisk diskurs. Jag tror på det, till viss del. Och det handlar inte om att förringa monovalet. Men samtidigt tycker jag verkligen inte att kritiken-av-normkritiken bör få så stor plats. För är det verkligen värdefullt att ifrågasätta flersamheten och lyfta fram monogamins härlighet? Görs det inte redan? Gör vi inte oss själva (med utgångspunkt att vi då är enade i någon form av kamp som ska syfta till sexuell frihet) en enorm otjänst?

DIY OR DIE

Som de sa. Som vi sa. Sedan lade jag ned saxen och gick in på universitetet och kom aldrig därifrån.

Men Fredrik Härén har åkt till Kina (the great upcoming) för att
"utbilda kineser i kreativitet"  och det är som jag säger: förvåningen över kolonialismen lägger sig aldrig.
"Men där fann han att det var han själv som delvis satt fast i gårdagen." skriver Thomas Lerner för dn.se . Well no shit.

Kontentan av artikeln är dock god (om än med en förvånad ingång från Lerners/Häréns håll): antag dig - västerlänning - inte bättre än öst/syd(dem).

Låt oss hålla med. Låt oss sedan se på de föreställningar vi möts med och har, och säga:

1. Att den nästa som antar att ickeheterosexualitet inte finns utöver i de rikaste/vitaste västländerna
(läs: Det är svårt att tänka sig homosexualitet i Spanien, jag menar, det är ju emot deras religion) inte ska bemötas med någonting annat än
a) "Hur menar du då?"
b) "För sverige, som det lutheranska land det är, är enligt sin majoritetsreligion helt tillfreds med bögar/flator/random queers och det är därför "vi" finns - som ett bevis på landets progressivitet?"
c) Spöstraff

I GUESS THEY'VE NEVER SEEN THE MOVES I MAKE

HALLONGROTTAN FYLLER 1 ÅR OCH VI ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIGA ATT HA PLATSEN.

Och festen är ytterligare en fest som slutar med alkoholmaximum, åldersteoretiserande diskussioner i hetsig mak, för mågna sms skickade, swingdans på ett kontor/i en butik, glidiga skor. Wunderschön.