YOU ARE MY ONLY FRIEND

I juni skrev jag ett blogginlägg om monogamins vara och icke-vara. Det hela handlade om ett mycket specifikt tillfälle och en mycket arg poäng om irrationalitet i gränser. Det intressanta är hur många som fann sig i behov av att diskutera, i långa utlägg, om det hela. Alla som skrev att gränsen såklart är individuell och sattes i de specifika relationerna. Såklart. Det intressanta är hur det går en trend i vad som går att skriva och att det går att skrivas tills dess att någon tar det personligt och av okända och otaliga anledningar har flertalet av mer eller mindre närstående vänners/extended-family-personer blivit monogama på senare tid. Good for you. Jag önskar er all lycka, liksom jag önskar alla andra all lycka (så länge det inte skadar någon annan, you know the drill).

Jag har väldigt länge varit oerhört skeptisk till monogami och jag är det fortfarande. Men skepcisen handlar inte om rätt vs fel när det gäller praktik, skepcisen handlar om den förutsatta monogama normen, och det vet ni alla. Jag sysslar inte med generaliserande hat. Skepcisen är den o/tydliga indelningen i kroppens - för olika personer - o/tillåtna zoner. Hur läppar är ett orörbart område medan kinder inte är det, osv. Jag tycker sannerligen att monogami är en möjlighet och ett val: antingen utifrån en pragmatik som bygger på scenario: om inte monogami, så mår jag förjävligt, eller som ett val icke grundat på varken svartsjuka eller normalitet utan sedvanlig vilja.

Den där gränsen som jag efterfrågade. Jag är medveten om att den finns på valfri plats, vald av någon annan. Att även jag har gränser. Det är en ickediskussion. Låt oss istället ta ansvar för de relationer som vi för såsom vi väljer att föra dem.

Det var ett raljerande inlägg, det var det. Under årets Pride, på slampsamtalet, så ställde en person en fråga om huruvida ickemonogamin riskerar att bli en ny hegemonisk diskurs. Jag tror på det, till viss del. Och det handlar inte om att förringa monovalet. Men samtidigt tycker jag verkligen inte att kritiken-av-normkritiken bör få så stor plats. För är det verkligen värdefullt att ifrågasätta flersamheten och lyfta fram monogamins härlighet? Görs det inte redan? Gör vi inte oss själva (med utgångspunkt att vi då är enade i någon form av kamp som ska syfta till sexuell frihet) en enorm otjänst?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback