I <3 BETH DITTO


I FLASH MYSELF 4 U!

Angående kroppen och brösten, mastektomin och hur det var/är:

Jag skrev en text för Klubb Idyll.

THE BEAUTIFUL BOY; THE DESTROYER

Jag kommer hem en dag och hittar ett C5-kuvert med två nummer av Destroyer. Jag befinner mig på sida 4, med ett hjärta vid sidan av min bild. Det är antingen smickrande eller mer problematiskt än jag vill låtsas om (se frågan om det privatadministrativa).

Karl Andersson skriver:
http://blog.destroyerjournal.com/2008/03/03/academic-thesis-about-destroyer/

Uppsatsen i fulltext: http://www.diva-portal.org/su/abstract.xsql?dbid=7377

TO USE NUDE

Jag har börjat en ny skola, ett nytt schema, nya studiekamrater och nya diskussioner. På morgonrasten (09-09.30) en dag för några veckor sedan talar jag och J om porrpuben vi varit på dagen innan och tre, fyra till jur studare försöker diskutera med mig/oss om saken. Om hur lesbisk porr - för det är synonymt med feministisk porr - kan vara /bättre/ eftersom fler kvinnor vill ha mjukare, sensuellare sex egentligen och jag kan inte kommentera det de säger, mer än att säga att jag tycker att vi kanske snarare behöver prata arbetsvillkor för att uppnå en feministisk porr. Och att det på vissa sätt omöjliggör en /industri/, om man talar om sådant. Med utgångspunkt i till exempel PostPorns krav på samtliga medverkandes samtycke, inför varje visning.

Det jag sa gick såklart förbi, snart talade vi åter igen om mjukhet och /beröring/ och i en allmän perplexitet för jag slutligen fram:
1. Jag finner det mycket enklare att argumentera för BDSM-porr än klapp-porr.
2. En annan intressant sak att diskutera, är tidelag.

JAG /VET/ HUR MAN VÄNTAR

För närvarande skrivs ingenting. Jag förbereder JIK-prov och jag har två texter i huvudet: om Kroppen, Kroppsligheten och Läkarna, samt om Vietnam. Om en blankblå suv, om att parera trafikolyckorna, om att gråta till kroppen är mjuk, om att aldrig vara den som kommer att hamna på marken.

 Det blev ingen antologi och jag tänker att det är väl lika så bra, det kom ju ändå runt fem inom loppet av ett år och nog för att jag var arg och jag uppskattar känslan, men det får väl vara bra där. Så: jag kommenterade inte Zaremba och jag kommenterade inte diskrimineringslagförslaget. Jag läste det inte, men jag tänker att det verkar bra. Kort sagt, inkludering av könsuttryck och ålder är positivt. Jag undrar vad det kommer att innebära. Den eventuella problematiken ligger i att förlora viktig kompetens iochmed sammanslagningen till endast en diskrimineringsombudsman, yada yada.

Det var inte vad det skulle handla om. Det skulle handla om Jord. /Fast egendom är jord/, mitt favoritcitat. Det skulle handla om sömn och om en evig sjukdom. Om att jag fått en lägenhet, om en soffa i guld, om min mamma, om min saknad, om min kropp och om den nya operationen som jag ev ska göra, om jag vågar ringa akademikliniken för en ny tid.

Det skulle kanske handlat om felprioriteringar. Jag dricker dagens fjärde kopp kaffe med Isak och det snöar och vi funderar på hur man kan göra de privatadministrativa problemen fyrkantigare, mer konkreta. H bekräftade mig som en /mer jobb mindre känsla/person och det är utifrån det vi nu arbetar. Mindre känsla, mer jobb.

I LOST INTEREST BUT THEN I FOUND /LAGAVULIN/

De sista dagarna och jag har gjort av med mina pengar på vaccinering. Dukoral. Om en månad åker jag och Lo-chan  till Ho Chi Minh. Ältandet och den koloniala ångesten är kvar, men får hanteras på sina sätt.

Jag är så trött men det sista jag vill är att sova. Jag skriver på min uppsats och läser tryckfrihetsförordningen efter fem drinkar och tio dagars likadant beteende: sömn, uppsats, sprit. Loopen är otidsenlig. Årstiden är otidsenlig. Jag summerar året som gick. Jag har hjärtat i halsgropen och whiskeyn i knäna och finner Feist sist av alla men är glad över att ha en natt-kompanjon.

Och jag såg Persepolis. Oh me, oh my!

http://www.ladiesonly.se/

I LOST INTEREST BUT THEN I FOUND /FRÄLS OSS FRÅN SEXET/

Fräls oss ifrån Ann-Charlott Altstadts användande av /sexradikal(ism)/

Nedan: Att göra upp med A-C:

I antologin Queersverige (Natur & Kultur 2005) ställer Don Kulick, professor i socialantropologi, frågan varför queer gjort en sådan succé i Sverige. Han förklarar det med kopplingen till feminismen och dess starka ställning, vilken han beklagar eftersom det gjort att dess sexradikala sida hamnat i skymundan.
  • När hittade hon på det? Kulick menar att queer blivit snällt! Kulick menar att det inte finns en enda cutting edge-ansats i mycket av det som kallas /queer/ idag.


Jag vill tvärtom hävda att sexradikalismen blivit vår officiella sexualmoral men att den också innebär tvingande normer.
  • Att kritisera ett normkritiskt projekt som någonting som /skapar nya normer/ är relevant att göra. MEN det är inte som att den hegemoniska bilden av sexualitet inte finns. Still out there. Still out att slampor kanske hyllas sexuellt men nedlåtande och så länge de inte kräver sin intellektuella rätt. Och är snygga på rätt sätt. Till exempel. Och: still out there att transpersoner mördas, att bögar mördas, att flator mördas. Att personer som SER UT SOM flator mördas, att ett barn bara kan ha två vårdnadshavare. You name it.


Men Rubins sexhierarki och maktanalys är överspelad. I dag trumpetar medias krönikörer, experter, rådgivare, programledare samstämmigt ut ett sexradikalt allomfattande evangelium - allt är tillåtet bara du inte skadar någon annan och det sker frivilligt.
  • Det är bra att hon inkluderar Rubin. Det är självklart sexradikalismens viktigaste teoretiker. Och ja - det går inflation på klassiska texter och företeelser. Se på Aristoteles. Eller på heterosexualiteten för all del.

    Rubins analys är också en effekt av sin tid. Mycket skiljer den svenska samtiden från den nordamerikanska kontext som texten skrevs i. Den bör också ses som en kritik mot de enkelspåriga porrmotståndar-argumenten. Den bör också utvecklas och kritiseras. Ingenting mår bra av att annekteras utan genomtänkta skäl. Sedan undrar jag VERKLIGEN vad hon har emot devisen " allt är tillåtet bara du inte skadar någon annan och det sker frivilligt? ".


Torsk -hora-relationen fördöms dock i Sverige. Men inte på grund av, som Kulick med flera hävdar, sexsäljeriets brott mot heteronormens kärlekspåbud. Utan för att den misstänks kränka våra två sista officiella sexualtabun - de om skada och frivillighet.
  • Jag håller med A-C om torsk-hora-relationen. Jag tror inte primärt på att det handlar om att man tycker att torskar frångår sexuella normer eller kärleksnormer. Jag tycker inte att sexarbetare ska ses som några som primärt yttrar sin sexualitet genom det de gör (även om så kan vara fallet), utan några som krasst sett utför ett arbete. Och arbeten utförs med olika delar entusiasm i alla sammanhang.

    Så ja, torsk-hora-relationen: jag tror att den fördöms för att man tänker sig att den leder till skada och inte bygger på frivillighet. DET däremot är ett självcentrerat uttalande/synsätt. Det man säger är att man själv inte skulle vilja göra det och därmed borde heller ingen annan vilja det. Som om alla kan välja, till att börja med. Som om sex betyder förnedring för alla. Som om den sociala stigmatisering av en som person inte är en förnedrande diskurs?! Det är som att tycka att det är väldigt konstigt att någon "inte VILL MER än att arbeta i kassan på konsum, hela sitt liv? eller att analsex/rapeplay/vomit är äckligt, eftersom att JAG inte skulle vilja göra det?". Medelklassigt, fördömande och utan att se att ens egens värderingar eller känslor inte är universella.


Inget har betytt mer för sexradikalismens seger än den kommersiella televisionens genombrott i slutet av 80-talet
  • SEXRADIKALISMENS SEGER är ett skämt! Det den här personen pratar om är på intet sätt SEXRADIKALISMEN. Möjligen Sexliberalismen, om ens det.


och det är den ständigt expanderande marknaden som släppt ut sexet ur garderoben.
  • Jag antar att hon är ironisk? Att släppa sexet ur garderoben kan väl knappast vara någonting annat än positivt? Hur kan vi annars ha det, njuta av det (som vi vill ha det, OM vi vill ha det), kritisera det och teoretisera kring det? Motsatsen är vad, ett samhälle där man förvisso kan ta väldigt mycket på varandra och ha vänskaper som bygger på mycket fyfisk kontakt, men BARA så länge det inte ANTAS att det betyder sex. Jag lyssnade på indonesiska och kinesiska queeraktivister för någon vecka sedan och de vittnade om just det här: män har alltid gått hand i hand och tagit i varandra. Men när ett medvetande om bögighet kommer till pass, så blir det med ens omöjligt.


För exempelvis den alltmer dominerande och moralnormerande nöjesjournalistiken är det värsta sexbrottet i dag att, som Britney Spears, vara plufsig och ha fel kläder. Medan det är okej att som Lindsay Lohan knulla runt, supa, knarka, blotta sig och vara ihop med en kvinnlig dj.
  • Att Britney Spears fördöms handlar om fettfobi och respektabilitet. Har inte folk väldigt länge hyllat dekadensen?! Att det numera handlar om unga tjejer som I SIG är framgångsrika, istället för kungar eller andra ritchbitches, just det ser jag inte problemet i. I så fall ligger väl problemet i just skönhetsnormer och marknadsekonomin.


Det personliga är inte längre politiskt utan patetiskt
  • I love that mening. Bara för att den är så snygg.


Då sexet är själva lockvaran går det inte an att tala om preferenser i termer av rätt och fel.
  • Åter igen, vad pratar hon om? SEXRADIKALISMEN? Mein gott se över hur du använder begreppet människa! Jag är ytterst provocerad över hur hon använder sig av tematik och teorier och korrekt begreppsapparat, men sedan syftar på någonting helt annat. Och med: Då sexet är själva lockvaran går det inte an att tala om preferenser i termer av rätt och fel. Menar hon då att hon tycker att det skulle vara mycket HÄRLIGT att prata om RÄTT och FEL? Nej, det håller jag med om. Det går fan inte an. Det gör det inte.


Fråga Olle belyser också att gamla sextabun är brutna i allians med privatlivsexploateringen men också med kändiskladd.
  • "Vi" har en bisarr suktan UPPÅT. DÄR kan vi prata om problem. Inte i att i sig avromantisera sex på tv. Frågan är väl VARFÖR man väljer att göra det på TV.


För kvinnans rätt att vara sexig är både ett kommersiellt diktat och ett queerfeministiskt imperativ.
  • Well, yes? Kvinnans rätt att vara asful och ändå känna sig ashärlig är också ett queerfeministiskt imperativ!


Programledarna talade i varje program om för oss att de var snygga, tjejerna i publiken var också snygga, till och med RFSU-experten var snygg, åtminstone i ett program.
  • Humor. I like it. MEN: är det normen och snygghetsidealet som är problemet, snarare än intimiteten? Ja. Det ÄR ett problem om personer inte uppfattar sig som berättigade att säga NEJ eller avsäga sig allt vad sex heter. MEN ASEXUALITET lyftes också upp - vid sidan av t.ex. slampighet - inom QF. Problemet som personen här nämner är NORMATIVITETEN som t.ex. Lustgården ger uttryck för. Det ÄR ett problem. Men att blanda ihop det med sexradikalism? SHAME on you!



utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna..

  • DE SEXRADIKALA NORMERNA ? SHAME ON YOU! Vem är den här människan? Vi måste vara medvetna om att allting vi säger sägs inom ramen för samhället och den kontext vi lever i. Sexradikalismen är medveten om detta, det ligger i den MAKTASPEKT som man i princip ALLTID lyfter upp. Inte alla, men. well..


Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse?
  • Vem säger att hon ska ligga med män? Vem säger att det inte finns andra maktordningar som vi borde prata om? NEJ. Sexualitet är inte en FRIZON, men en plats att återta. Inte utan att vara medveten om samtiden. Se ovan.

Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna.
  • Det är ett problem om det är så. Och det tror jag absolut att det är. Jag har ju sett reaktionerna på många asexualitets-artiklar. De är inte nådiga! Men det är INTE sexradikalerna som kallat de asexuella för "kommunistfittor" i SvD.

Queer är förvisso en teori om sex och makt, men utan andra hållpunkter än heteronormen och dess avvikelser.
  • AS IF! Om queer inte lyckas inbegripa andra teorier än sex/ualitet så är det ett problem, men det ligger inte i sakens natur att det inte inbegriper andra maktordningar. Läs: intersektionalitet.

Sexualiteten är systembevarande i sin oförargliga ofarlighet, därför tog Mona Sahlin knullborgarmärket på förra Pridefestivalen, därför ser vi politiker från alla läger trängas i Prideparaden.
  • Ja, Som Kulick säger så har Queer blivit ofarliggjort och assimilationsinriktat. But cut edge then honey, dont kick the fags.

Sex är en harmlös politisk projiceringsyta för radikalitet och engagemang när de stora frågorna om maktförhållandena i samhället tycks vara avgjorda.
  • Vilka tänker du dig att det är? Klass - ja, sannerligen? Men det har inte har att göra med sexualitet eller kön? Eller med pigmentering eller språkförmåga eller rörelseförmåga? Eller ålder?


Med universella värderingar kan vi hävda allas rätt till sin sexualitet oavsett begär, kön, hudfärg, fysisk eller psykisk förmåga så länge det sker frivilligt och ingen tar skada. Men också rätten till sin sexualitet utan tvingande normer, vare sig de är puritanska eller sexradikala.

  • Ja, men DET är en klok slutsats. Sannerligen. Hur kunde den komma efter den artikeln?

I LOST INTEREST BUT THEN I FOUND E.A.


No names mentioned men det enda som kunde få mig att intresserad mig för bloggande skulle någonsin vara Hatet eller Frustrationen. Och sedan fann jag det. Det oresonliga hatet och de pumpande venerna. Mycket uppfriskande. Som en försmak; på frågan "Så du tycker att jag ska säga till min blattekompis som inte får några jobb för att hn är blatte, att det är hn som har problemet och därför den som måste fixa det själv?" blir svaret "Ja, det tycker jag att du ska säga till din kompis".

Are you serious? Are you?

2007 DEL 1. Nedräkning

Det har gått mer än en månad sedan operationen. Jag har varit med i ett fotoprojekt, skickat in min uppsats på råmanus-nivå. Jag är i ett taggigt tillstånd; vi diskuterar assimilationspolitik och jag blir arg, Lo och jag försöker finna Den Objektiva Sanningen samt det Goda/Onda. Jag kommer fram till att det feminismen kan ge oss är möjigheten att inte söka den Objektiva Godheten utan den Subjektiva dito.
Jag får ett mail om en antologi att medverka i, ett telefonsamtal om en intervju att delta i. Frågorna som jag ställer mig är två:

1. VIlken är feminismens utmaning? / Viktigaste fråga?

2. Vad har hänt detta år?


Having some cathing up to do:
1. Veckorevyn för en artikel om den lyckliga horan:

2. Bara Bröst-aktionerna. http://barabrost.blogg.se/

DAG -7: DEN SJÄLVGODA DISKURSEN

Vi har seminarium på "Den andra i genusvetenskapen" om muslim feminism och de självgoda kommentarerna: "Det här är basalt, man vet ju redan allt det här" angående att decentralisera islam/muslimer och att ifrågasätta den orientalistiska essentialiseringen av desamma viner i rummet.

Kommentar som jag aldrig sa:
1. - Vi läser en klassikerkurs, var glad att du "vet allt det här". Det är en anledning att de blivit klassiker, att de är välanvända.

2. - Intressant, att du trots att du "vet allt det här" har utbrustit "Men jag tycker att det är väldigt intressant, i min läsning, att jag känner igen mig så mycket!" No shit, förvåningen är stor. Tänkte du att det var den hemliga muslimska kvinnans verklighet som du inte kunde relatera till eftersom att hon är världsannan?

3. - Kul att du just precis gjort att de som inte förstår allting inte kommer att kunna ta plats i det här rummet. Kul att du tror dig veta allting, med tanke på att du förmodligen - liksom jag och resten av oss - är uppvuxna i ett rasialiserande samhälle med stark islamofobi.

4. - Du säger "Man vet ju allt det här, vi är ju uppvuxna i den postmoderna teorin och vet att alla muslimer inte är likadana" och det är ju intressant att du har vuxit upp på ett postkolonialt universitet under 90-talet för där jag växte upp så hyllades fortfarande Inte utan min dotter och lades fram som Sanning på hur muslimska män ÄR. När jag växte upp var arabtalande (om de ens var det) män med skägg var starkt ifrågasatta, kvinnor i chador var ännu starkare ifrågasatta, kvinnor i hijab var starkt ifrågasatta. Inte för att jag då visste skillnaden. Kanske jag inte ens träffade några. Konstigt att du aldrig någonsin kan erkänna för dig själv att du aldrig i hela ditt liv trott att muslimsk man=livsfarlig eller muslimsk kvinna=förnedrad, att närvaron av en huvudduk aldrig betytt samma sak (förtryck) eller att du varit "himla glad att vara uppvuxen i ett så fritt land som Sverige".

POOR YOU


  • VS: Välgörenhet är när man ger pengar för att man tycker synd om en person. Och jag säger inte att människor inte ska hjälpa varandra för det är inte det det handlar om. Utan det handlar om synen på gruppen av personer som välgörenhet gäller. Jag tycker att det är skillnad på välgörenhet och sponsring. Därför att om man sponsrar så sponsrar man saken, man sponsrar det personen gör. Välgörenhet är för mig väldigt negativ klang, alltså det är litet så här trycka ner-attityd. Att du kan inte klara dig själv. Och sedan tycker jag att välgörenhet kan innebära att de som är högst ansvariga, t.ex. staten inte tar sitt ansvar.

Jag sa en för mig oerhört oväntad och underlig sak som ytterst är/kan förstås som en fördom om CP-skadade personer. Jag skriver detta för att exemplifiera denna föreställning och hur "synd" det tycks om vissa personer utifrån grundval av diverse variabler. Till exempel sådana saker som CP-skador. Och att detta på alla sätt bör kopplas samman med funktionen att föra en politik för personer som inte bett om det. En politik där den som har makten att föra ordet/samla in pengarna/vara den "goda vanliga" kan solidarisera med de stackars andra. Detta som fondinsamligen (Stackars) Victoria-fonden satte fingret på en gång i tiden.

Se alltsammans på:
http://www.independentliving.org/radio/insamlingar2002.html


VAD KAN VI SÄGA?

Ett tag nu har min stora fråga varit: vad kan vi alls säga? Vilken politik kan/bör vi föra?

Frågan springer från avfärdandet av allt från sexradikalism till whatever såsom varande "medelklassfeminism för priviligierade personer". Det slår mig dels att det är oerhört enkelt att avfärda någonting på så sätt, även om det såklart är sant och av yttersta vikt att vi ser våra egna positioner (tex medelklassigheten) och ifrågasätter våra utgångspunkter. Jag vill till att börja med ifrågasätta slampighet som medelklass-kamp, men det är en annan diskussion.

Är allting som är "medelklassfeminism" en meningslös kamp? Kan vi föra någon annans kamp och om inte - ska medelklassfeministerna inte föra någon kamp alls?

Den andra frågan är: kan - och ska vi - föra en "solidaritetskamp" eller är det en ståndpunktsteoretisk "knowledge through experience" som gäller? Jag tycker inte att den identitetsbaserade politiken är en vettig uppdelning i vem som kan och inte kan föra en viss politik, men det är mer problematiskt än så. Det är som när anti-prostitutionsfeminister för sexarbetares kamp utan att lystra till sexarbetarna själva, det är som när "vi i Sverige" ska lära ut till "de i öst/syd" hur de ska göra för att bli goda och Fria. Hur gör vi? Vi sätter uppenbarligen upp tusentals osynliga hinder hela tiden och vilka är vi - till att börja med - förvänta oss att kunna bjuda in till politikens utvecklingsmöte? Politiken förs runtom världen som det ser ut nu. Vi måste lita på att "de" vet hur "deras" behov ser ut. Och att hjälpa dem som ber om hjälpen.

Det finns inga svar, men vi kan inte heller luta oss tillbaka och avfärda behov av solidaritetsarbete. Snarast kanske det handlar om utbyte av erfarenheter istället för att "vi" ska berätta för "dem" om hur de ska lyckas - underförstått, för att nå dit vi är idag.

POST-OP NEED PRESENT

62194-21

Jag önskar mig bara det här. Och en tårta.

slut slut slut

Jag är inte intresserad av att berätta Sanningen men såhär var det:

Jag gick i sjuan och hade haft fest i källaren till min mammas lägenhet. Den var på två våningar, vi hade druckit (folk)öl och hånglat och förmodligen tittat på porrfilm. Vi var ett fåtal tjejer och ett flertal killar och det var inte någon direkt urskiljning och dagarna efteråt hade vi sugmärken - alla. Jag tror att vi skrattade åt det. Men samtalen i skolan blev om huruvida det som hänt var okej eller inte. Det var andra som förde samtalen å vår räkning, om vi blev utnyttjade, om det helt enkelt inte var ok oavsett vad vi tyckte. Och diskussionen leddes in på varför vi hade pushup och om vi borde tänka på vårt rykte.


WALK LIKE A MAN LIKE I KNOW YOU CAN


Att ta plats som transperson/ickeköttbög i en bögorganisation och bli kallad flata är det svåraste att tackla. Alla vill respektera att tjejer ser olika ut och könar en hela tiden (Hej tjejer!) Alla vill respektera och synliggöra ens SAMKÖNADE lustar (hej flator) och säga att det är okej genom att inte stöta på en och samtidigt tänker jag på samma sätt att de är köttbögar och onåbara. Känslan är att det är ett hundra mil långt hinder.

FAGGOTLY SPEAKING

Jag kommer nu att ställa en fråga av ren nyfikenhet och möjligvis av okunskap. Reb Kerstinsdotter, kalla mig för att sitta fast i kategoriträsket, men jag förstår faktiskt inte din identifiering av dig själv. Sexradikal genusvetarbög? Som jag trodde det var är en bög per definition en man som har sex med/blir attraherad av/kär i andra män. Har jag missat nåt? Finns det någon gräns för den egna definitionen av sig själv? Kan jag som vit kvinna kalla mig svart om jag känner mig svart/blir attraherad av svarta personer? Självklart inte tycker jag, då definitioner inte är fria från makt eller icke-makt. Jag förstår uppriktigt inte hur du får ihop det. Detta är inte menat som ett påhopp, utan en uppriktig fråga eller kalla det ifrågasättande. Svara gärna här, jag tror att det kan vara intressant för flera.
Maria 07-09-17 12:13


Maria. Det är intressant att du antar dig veta någonting om mitt kön baserat på den här artikeln. Definitioner är som du säger inte fria från makt. Vem är du att definiera mig (för det gör du uppenbarligen även om du inte skriver vad du definierar mig som)? Vem är JAG att definiera mig - använder jag här någon annans epitet och avpoliticerar det? I det här fallet, är det någon som borde fundera på basal transkunskap?
reb kerstinsdotter 07-09-21 01:04

LOVE IS GONNA SAVE US

Sexypimpinella/Violotricolor skriver: det jag vill skriva:

ur ett perspektiv kan "dunka mig gul och blå" ses som en sexistisk text, men jag tycker inte att den är det. "hon gillar att bli knullad hårt av en man, stackars henne, buhuuuu". lägg av. bara för att man ur ett strukturellt maktperspektiv är förtryckt betyder det ju inte att man som tjej kan njuta av att bli knullad hårt, eller? eller oj, var det där ett lite för nyliberalt uttalande?? vad händer om tjejen som blir knullad gul och blå blir det av en tjej? har då båda parterna internaliserat den patriarkala könsmaktsordningen där en måste vara dominant och den andra undergiven? är man undergiven för att man blir knullad gul och blå? jag undrar.

SP/VT skriver om hur löjligt det är att vi för samma kamp men spottar på varandra och om hur vi alla uppenbarligen både har tid och råd att diskutera det hela, att vi på många sätt sitter i samma båt och att vi kämpar för samma saker men inte ser/vill se det. Ja, det här med queerhet och den urbana miljön vi lever i, det är aldrig att förringa. Men generellt, det här med - för guds skull - lesbisk feminism: vem har egentligen möjlighet att stå emot normen till att börja med? Vissa positioner är inte tillgänglig i hela landet, även om det såklart finns enskilda som genomlider det hela.

Poängen: när ska vi sluta spotta på varandra? Rätten till att definiera sin egen sexualitet och att inte behöva leva under normen är väl ändock den huvudsakliga frågan inom såväl radikalfeminism som sexradikalism?

SWEET 15


Sexradikal.nu har gått i graven. Jag oroar mig för min uppsats' framtid. På två sätt: på att jag ska kombinera det hela med min nya höst-sysselsättning och ska dra alla lassen på en och en samma gång. Finns det någon vikt att tala om det som genom att bli omtalat kommer att bli synliggjort och därmed (?) möjligt? Läs: pedofili.        

STABBED MOTHER

Så sjukt sur när jag vaknar , jag har dragit in en stol till skrivbordet och börjar Studera här, hemma. Magvärk och illamående. Förkylningen lättar inte i takt med att ångesten stagnerar: jag ska skriva en hemtenta/paper om de "franska" "feministerna" och förklarar allt för Sof:

Om det pre-oidipala stadiet som återfinnes enkom via det poetiska språket där en gör sig fri från Faderns Lag, om Abjektet och om maten som det arkaiska abjektala: att emotta maten är att dels erkänna sig som annan i förhållande till modern/fadern (jmf ätstörningstematiken om anorektiska kroppen som modersförnekande) och därmed som en individ och också som dödlig och NATUR. Det abjektala är inte det äckliga, men det orsakar äckel. Det abjektala är det som hotar individen, identiteten. Liksom liket, som också är en extrembild, där det förkroppsligar allting på andra sidan om gränsen (identiteten skapas genom gränsen) och därmed abjektalt. På samma sätt torde den feta (andra) kroppen vara i det samtida samhället: där den synliggör det det inte får bli en själv och därmed ger en möjlighet att bli en själv.

Barnet i den gravida magen är också ett abjekt. Läs Aase Berg, Forsla Fett, jämför med hur det är någonting inuti. Ett någonting som samtidigt inte är någonting men heller inte ingenting. Den gravida modern är det tydligaste tecknet på mänsklighetens grundläggande paradox: att vara både natur och kultur på en och en samma gång. Den gravida kroppen eller det som växer i den orsakar därmed en abjektion som både driver och hatar på en och en samma gång.  Det sedan födda barnet skapar modern som evig, och i den primära narcissimen när jaget konstituerar sig själv genom att inse att det är särskilt från modern, söker det språket, finner enbart Faderns Lag och därmed förlorar det sig själv.

YOU ARE MY ONLY FRIEND

I juni skrev jag ett blogginlägg om monogamins vara och icke-vara. Det hela handlade om ett mycket specifikt tillfälle och en mycket arg poäng om irrationalitet i gränser. Det intressanta är hur många som fann sig i behov av att diskutera, i långa utlägg, om det hela. Alla som skrev att gränsen såklart är individuell och sattes i de specifika relationerna. Såklart. Det intressanta är hur det går en trend i vad som går att skriva och att det går att skrivas tills dess att någon tar det personligt och av okända och otaliga anledningar har flertalet av mer eller mindre närstående vänners/extended-family-personer blivit monogama på senare tid. Good for you. Jag önskar er all lycka, liksom jag önskar alla andra all lycka (så länge det inte skadar någon annan, you know the drill).

Jag har väldigt länge varit oerhört skeptisk till monogami och jag är det fortfarande. Men skepcisen handlar inte om rätt vs fel när det gäller praktik, skepcisen handlar om den förutsatta monogama normen, och det vet ni alla. Jag sysslar inte med generaliserande hat. Skepcisen är den o/tydliga indelningen i kroppens - för olika personer - o/tillåtna zoner. Hur läppar är ett orörbart område medan kinder inte är det, osv. Jag tycker sannerligen att monogami är en möjlighet och ett val: antingen utifrån en pragmatik som bygger på scenario: om inte monogami, så mår jag förjävligt, eller som ett val icke grundat på varken svartsjuka eller normalitet utan sedvanlig vilja.

Den där gränsen som jag efterfrågade. Jag är medveten om att den finns på valfri plats, vald av någon annan. Att även jag har gränser. Det är en ickediskussion. Låt oss istället ta ansvar för de relationer som vi för såsom vi väljer att föra dem.

Det var ett raljerande inlägg, det var det. Under årets Pride, på slampsamtalet, så ställde en person en fråga om huruvida ickemonogamin riskerar att bli en ny hegemonisk diskurs. Jag tror på det, till viss del. Och det handlar inte om att förringa monovalet. Men samtidigt tycker jag verkligen inte att kritiken-av-normkritiken bör få så stor plats. För är det verkligen värdefullt att ifrågasätta flersamheten och lyfta fram monogamins härlighet? Görs det inte redan? Gör vi inte oss själva (med utgångspunkt att vi då är enade i någon form av kamp som ska syfta till sexuell frihet) en enorm otjänst?

Tidigare inlägg