PLEASE DON'T CONFRONT ME WITH MY FAILURES, I HAVE NOT FORGOT THEM

Johan och jag låg på hens golv och vägrade relationsprat, började orera musik och jag kom från Midsommarkransen med femton skivor och vegansk fetaost i magen. Jag och en annan fann varandra i våra gemensamma preferenser rörande ställen att kissa offentligt, (allt för att sluta prata relationer?), jag friade, hen sa Ja. Natten till idag återupptas musikpratandet. Återigen refereras till den biografiska skivsamlingen. Jag har äntligen hittat min Golden Boy & Miss Kitten-skiva och snart kommer jag att finna min väg till gymnasie-EBM/pop/etc. Den 15 sept DJ:ar Don Juanita och Hello Kenny på Intern. 23-01.

I övrigt funderar jag mest på vad som räknas som fullvärdig kunskap eller erfarenhet i den här vänskapskretsen (som inte finns, som skapades nu). Om det är fultal eller om det är hångel eller vissa typer av skills och viss teori i nacken.  Och så såg jag på Crossroads idag. Skitbra film.

PARDON ME IF I'M SENTIMENTAL

Det regnar in på min vinylspelare. Min mormors vinylspelare. Jag fick för mig att jag skulle möblera om, orkar inte, måste isåfall flytta alla böcker och alla skivor och sedan skåpet och skrivbordet och allt är för tungt med innehåll och jag hade precis sorterat skivorna biografiskt och om jag skulle lägga ut allt måste det ligga på sängen och tänk om jag skulle få ett telefonsamtal var skulle jag då ta vägen? Nej, ommöblering sker bäst någon annan tid.

Jag lyssnar på Elvis och tänker på heteromaskulinitet och dofter. Förra veckan var Elvis allt för mig. Nu tror jag att vi har gått skilda vägar. Det är synd att det blir så men skilsmässobarn har så svårt att relatera till andra. Att stanna kvar. Att nöja sig. Att vara trygga. Den här veckan tänker jag fria till grannen.

Jag blev också kär i Elvis i veckan. han gillar skräpmat som jag och svänger så bra med benen jag tror vi skulle passa så bra ihop. Eller att han skulle göra mig lycklig!!!

M!

Först är det oviljan att prata om könsmaktsordning, se Subkutan, och idag på Copa berättade Aase att hon varit förbi Moderaterna/Muf' s valstuga. A hade ett ovärdeligt dokument i sin hand.
Det här är dråpslaget. Det antifeministiska hånskrattet;

NYA MODERATERNA OM... Jämställdhet i familjen
Människan är moderaternas utgångspunkt - vi tror på människan.
Därför sätter vi människorna före systemen /.../  Varje människa
har rätt att utvecklas som en människa, inte bara som en del av en
grupp som godtyckligt förknippas med vissa egenskaper, behov
eller
förutsättningar.
Vi tror att kvinnor - precis som män - är starka och kapabla. Därför
utgår vi inte ifrån att kvinnor som grupp är underordnade."


Ok. Vänta lite. Håll dina hästar. VEM skrev det här? Jag sitter typ och nickar. Visst visst. Skåpmat. Individer ska inte tryckas in i fack, former, etc. I know the drill. Jag håller med. Men den sista meningen. Är det så att personen som skrev det här på allvar menar att det inte finns någon snedställdhet i samhället? Menar de att isåfall är det de enskilda kvinnornas fel för att de inte varit så kapabla som de skulle kunnat?

Det enda sättet som det fortfarande är relevant att tala om kvinnor är väl för att det är en (av många) politiska kategorier där det faktiskt finns en politisk konsekvens av att vara tillskriven den specifika kategorin. Strategisk essentialism mot strukturellt nedvärderande av feminitet, kvinnoskap och så vidare. Vem drar Moderaternas slutsatser? Och vem tror inte att den så kallade gruppen kvinnor är starka och kapabla?

/im/produktivitet

Den lutheranska ryggraden skäller på mig när jag vaknar för sent, när jag ser för länge in i en skärm eller upp i taket. Den lutheranska ryggraden vrider sig och jag är säker på att allt nackont jag någonsin haft är en personifierad Luther som vill banna mig. Jag försöker vara produktiv under den resterande tiden efter det att jag sovit för l ä n g e. Jag bekräftar att jag ska studera, färgar håret, tvättar kläder, hänger med min mamma och min bästis, annat löst folk. Och E. (Kan att hänga vara produktivt? Jag umgås. Jag gör det för personutvecklingens skull och all ömsinthet). Jag betalar vidare räkningar (idag: kåravgift, den måste in i förskott i år, värdelöst), skickar iväg personuppgifter och bankdito till alla artister som vill ha pengar. Jag msnar (eller, nej, jag msnar INTE). Syjunta ikväll. You & me Luther.


läslighet

Tjugotalet personer åskådade natten till nu mig och en onämnd person som INTE är lättläst hångla vid Slussenperrongen. Mycket fredligt, inget publikt sex, inte så mycket mer än munnar, you know the drill. Hångelensamheten (att känna det som att cool, det är inte så mycket ljud, inte så många andra i närheten) avbröts av en man som satte sig nära oss på bänken mittemot (bänkarna är ju formade så att ryggstöden lutas mot varandra) och lutade sig mot oss:

Alltså. Sitta här, jag blir ju så SUGEN.

Ok. Gå och dö. Kunde vi tänkt. Eller så kunde vi, som jag gjorde, titta genom de stora fönsterliknande hålen till perrongen för norrgående tåg. Tjugo kids som glor, formar kikare med händerna. Vi hör "TVÅ TJEJER". Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur det känns, att de TITTAR på oss. De står där och tittar och slutar inte. Mest att de på något jävla sätt läst oss som tjejer och det på trettio meters håll. WTF! Den enorma förnärmelsen; Ursäkta vi är INTE tjejer. Vi är bögar. Det bör bli ett besök till Lino snart. Svårläslighet står överst på min topplista efter åtråvärda egenskaper hos mig själv. Svårläslighet, makt, kunskap.

SLEEPLESS; WORTHLESS.

Vid sömlöshet lärde min mamma mig att låtsas att kroppen domnar av, är lam, orörlig.
Jag försöker vara i den, känna den, allt runtom, vill inte tänka på allt annat.

Jag faller iväg: tänker på kaffet jag drack på copa tidigare, att jag måste börja vara tyst, hemlig, kortfattad. På karln som jobbar där, han sa att han ville dra i mina hängseln. Jag tänker på falafeln jag åt, att Johan berättade att någon hade trott att jag var hans pojkvän, att Johanna berättade att henne ligg trott att jag var hennes flickvän/dejt. Jag försöker tänka på ådror, på andetag; lugnt och metodiskt de blir snabbare. Jag tänker på kroppen. Jag vill inte ha den här kroppen, den lurar mig, förråder mig, jag blir kallad fin flicka, jag säger    jag    är    ingen    flicka, hon svarar inte. Jag vill vara rak, raklång, avlång, hård, kantig, bröstlös. Jag tänker på operationen som inte kommer att bli av, den sörjer mig. jag sörjer den. Jag tänker på en textrad, ett värdelöst rim. Jag tänker på att knulla med Den Högsta Bossen. Chifen. Jag tänker på att aldrig ligga med någon igen. Tänker: inte förrän efter Operationen som inte blir av. De senaste dagarna har jag känt mig som högstadieTjejen. Kukknull gör sitt till. Jag tänker på att jag förstör. Mejar ner. Att Bli inte kär i mig. Gillar du mig är du osmaklig och Jag kan inte. I only want what i dont want what i cant have. Jag tänker på det stundande. På gamla sms. informationsåldern, meddelandeåldern, det är så lätt att bli frustrerad/paranoid/besviken när informationen inte fungerar som jag vill. När vi inte har samma uppfattning om varannan gång. Jag tänker på män. Personer med köttkuk menar jag då, inte MÄN. Vem är man? Jag tänker på min uppsats. Jag tror att den blev bra. Jag tänker på att jag kommer att radera det här. Bekräftelse. Behovet. Alliterationer. Tvånget att få skriva under sömnlösa nätter. Att det inte finns någon idé att skriva om ingen läser. 

Pipettes

62194-9

Jag måste åter igen yppa min oerhörda kärlek till Det Bästa Bandet.
The Pipettes. The Pipettes är femme-inister i sitt esse. The Pipettes är The Supremes och Bikini Kill, Billie The Vision och Kawaii. Flicka-femme, riot-grrrls. Vad ska jag säga? De är snuskiga, queera, slampiga. What else can you want?

Spara som.

I can't see them dancing up to you

Det har varit en enastående afton. Jag har kravlat mig ur puppan/kokongen/vilken dålig liknelse som helst. Jag åt och sprang till tunnelbanan. Åkte hem till Sara S i Solna, sjöng singstar och skvallrade (alliterationer är guld, men det var inte min mening.). Jag har ont i halsen och efter en och en halv battlingomgång blev jag så jävla trött att jag inte kunde få till en enda hög stämma. Och med bruten röst vinnes ingen battling. Men jag och Musse vann och Johanna och Sara var stolta tvåor. Hur som helst har jag förmodligen funnit ett mycket lovande fritidsintresse. Eftersom tidens anda gör att jag sover till typ ett och sedan blir trött igen vid åtta på kvällen så blir det kanske inte så mycket sjunget.

Leave me alone you're just a one-night-stand

pink shock

Vi skulle kunna kalla det den liminala tiden, parantesen. Pride är över för nu och vi sätter slutparantes. Punkt. Tack, godnatt, puss puss. Ska allting återgå till ursprung/känslan av veckan före? Ska allting omvärderas och bli nytt? Kommer vi få samma sorts bekräftelser innan nästa år? Är den formen av bekräftelse vad vi vill ha? Grupphångel, fulhångel, den absurt nära närheten men ändock ytlighet? Det ryktas om att den liminala fasen glöms bort, att vi kan göra närapå vad som helst och att det löser sig i efterhand. Jag har aldrig varit kär i så många under så kort tid. Så mycket hångel, så många nya, så mycket kukdiskussioner, så många harnesks. Så mycket fjollighet som jag aldrig kommer att kunna upprätthålla i heterovärldar. Så många bögar jag vurmat för.

Om vi tar beteendet ur Priderummet, vad händer då?

Det blev Defekt och jag kunde inte uppbringa Prideeuforin längre. Jag ville ur det liminala, återkomma till verkligheten, till tyngd och orsak/verkan/trubbel. Nu vet jag inte längre vad jag ska känna för saker. Saker som jag gillade (eller inte gillade) innan Pride, men inte kände så för under veckan. Var befinner jag mig nu? Inom hemmets/Slottets fyra väggar-syndrom. Isolation för att undvika konkreta verkligheter. Sömn, The Pipettes och sängdans.

I don't want to fall in love / I don't want to see the stars up above in the sky / I just wanna catch your eye
I don't want to be wined and dined / I just want to bump and grind with you here tonight
Because you move so right

It's not love, but it's still a feeling.