---

Följande har hänt: jag har blivit trött och jag har blivit opererad. Det är som alltid mest tjafs om den öppna kroppen, den öppnade kroppen, den såriga (variga?) etc. Mitt kroppsäckel räcker till och blir över, Sofie får lägga om mina förband och gnäller på mig när jag dansar.

Tillbaka: Försök att hävda en transidentitet samtidigt som du är inne för gynundersökning och två personer går igenom alla undersökningar, gynläkaren samt den illavarslande minderårig-lookaliken som tallar i mig, på min livmodertapp och tar mina ultraljud. Jag har fortfarande inte fått med mig ett enda ett av dem hem, jag har heller inte vågat fråga men att ha sin cysta på kylskåpet skulle göra varje morgon, i synnerhet när den är eliminerad.

Jag började skratta i gynstolen, jag började skratta i blodtagningsstolen och ännu mer när jag insåg att det är två saker i den där journalen som jag undrar vem som från början skrev in.

Har flera fasta partners
samt transidentitet.

- Och du har flera fasta partners?
- skratt. Ja, och några nya.
- mm. Några tidigare gynekologiska besvär?
- Eh.. Klamydia?
- Mmm. När var det?
- oj oj.. Det var... sex år sedan?
- mmm. Och du har inte legat med en man sedan dess?
- Eh va? Jo!
- Mhm..!

Alt 2.

- Jag blir så nyfiken, men det står transidentitet. Är det någonting som är nu eller var det i tonåren?
- Nej men det är väl nu.
- Jaha, hur funkar det?
- Joo.. Jag vet väl mest vad jag inte vill vara och förstås som.
- Ja, det är väl lättast så
- Jo.
- Vad vill du inte vara då?
- Kvinna.
- Men hur tänker du angående familj och så?
- Bara att jag inte ska ha någonting i mig.
- Tänker du skaffa med en annan kvinna?
- ...
- Eller du kanske inte vill vara en kvinna men ändå inte leva med en kvinna?

Jag tänkte prata om bögighet, det hände inte. Sedan blev jag sövd och psykotisk. Häpp

PLEASE: KBT?

Om detta adderas med någon form av biologisk ålder (kalla det en hang-up) känner jag mig pubertal (med utgångspunkt i den åldersföraktande diskursen pubertal = dåligt), men här är det. Jag kan erkänna det ibland och nu behöver det få sin plats:

Jag är rädd för råttor. Så rädd att jag har hjärtklappning i flera timmar om jag befinner mig i grovsoprummet, där jag aldrig sett men dock är mer eller mindre övertygad om att det finns råttor. Så rädd att jag har utveckat nack- och huvudticks som ofta sammankopplas med tanken på råttnärvaro. Det ryser i kroppen, nacken rycker.

Jag är även rädd för trappor. Min tvångstanke innebär att jag är övertygad om att jag ska slå ut mina tänder om jag springer upp för trappor. Eller nedför. Nedför tror jag egentligen snarare att jag ska dö, om/när jag ramlar nedför.

Vidare: jag är rädd för smådjur och det har hänt att jag har haft fönster stängda under hela somrar så att inget liknande ska kunnat komma in i mitt rum. Detta har lugnat ned sig. Nu har jag fönster öppna och tittar inte alltid under kudden innan jag somnar.

Däremot är jag väldigt väldigt rädd för vatten och mer specifikt mörka vatten; att inte veta vad som döljer sig, att inte förstå hur många (hundratals) meter det är till botten, och allt som rymmer sig mellan yta och botten. Allt som ens fötter ibland råkar snudda vid. Om det alls finns någon botten. Här platsar inte det talessätt som jag annars förordar: Syns det inte så finns det inte. Någon gång har jag badat i mörker. Det gör jag förmodligen inte om. Jag tänker på hajar och på fiskar och på föremål och väldigt ofta på lik, men malar är jag mest rädd för. De kan bli upp till tio meter stora och de är sjukt icke-estetiska.

Under samma tema (det jag inte känner till / kan kontrollera) faller bilvägar; små och slingriga. När en känner att bilen inte tydligt är på väg det håll en vill. Ännu värre om vägarna ligger i mörker. Ännu ännu värre om det snöar samtidigt, om det är moddigt på vägen. Jag tror alltid att bilen ska gå sönder, att ingen ska komma, att det finns många djur och annat nedanför vägen, att det är ett brådstup. Att inte dö utan att vara tvungen att ta sig ut i mörkret för att liksom leta efter någon form av hjälp.


TO MAKE ME DREAM OF YOU

62194-20

Att inte vilja åka bort när jag åker och att vilja åka tillbaka men att vilja vidare när jag kommer hem igen. Jag förhåller mig till Ho Chi Mihn och vad det skulle innebära: att åka till min pappa, att vaccinera sig, att låtsas ha en (mono)partner som får en betald resa. Vad det innebär i förhållande till den kolonilistiska sonen och ingången.

I CAN DRINK MY WHISKEY & WATER

Rummet, ostädat, osansat, ostrukturerat och lugnet ligger ingenstans.

Jag kopplar inte ihop.

Min mamma skickar pengar, skickar biocheckar. Mitt beteende är ömkansvärt, eller så är det för att det är påsk. Jag säger att Förnekelsen är så jag ska hantera det hela. Jag passar på att förneka allt och även det positiva så jag kan inte känna nöjet.

Samtidigt: jag gråter inte och det är bättre.

Jag pendlar. Vill mest städa och eller ligga i sängen byta lakan mot något vitare, mjukare, tydligare. Vill tvätta väggarna; måla om dem och en ny färg en lugn färg. Grått. Svarta hyllor. Jag fabulerar alltid när jag inte kan sova. Jag fabulerar och gör ingenting av mina projekt, de frustrerar mig och mina öron sväller på insidan jag tror att jag spricker.

Att spricka. Jag tänker på två saker: kranskärl, vaginor (openetrerade?) och cystan. Chokladcystor.